always dressed in black

Och jag är oftast en strålande värdinna som bjuder på skitbra mat och vin och sprit och snacks och melon och yoghurt och pekannötter. Allt är trevligt och bra men jag önskar nog att jag kunde låta bli att KÄNNA och TÄNKA så jävla mycket ibland. Nu är jag dränerad på energi. Tröttare än trött.

Tre dagar på raken har jag varit i kohagen på kvällarna, och det är bra, för våra sura asociala kor börjar närma sig mig, jag sitter på en grästuva och de kommer närmare och närmare och nosar litegrann och är oändligt vackra i solnedgången. Ikväll tar jag med mig kameran och sitter där ett tag till. Men kalven är fortfarande borta trots att jag har gått överöverallt och letat. Jag hoppas att den har adopterats av en snäll älg eller någonting.

Häromdagen städade jag en hel dag och var alldeles hyper efteråt men så när det var helt underbart rent och fint överallt och värmen utifrån hade bytts ut mot svalka, då satte jag mig ner vid köksbordet, med fyra olästa tidningar, åt lite ben & jerrys och lyssnade på Junior Boys. Det var en sån där käck unna-sig-stund, men ÅH vad jag unnade mig och ÅH vad det var min egen stund. Så jävla perfekt. Där satt jag i kökssoffan och myggdörren silade in sval kvällsluft och glassen var god och musiken var bra och tidningarna var fina. Klockan var tolv på natten och det var oändligt tyst.

Man ska unna sig oftare. Och man behöver vara själv oftare. Själv.