butterfitta

Inget nytt. Jag är fortfarande sjuk. Sjuk som i att jag har ont i halsen/örat, sjuk som i att jag har skrällande hosta, och den eviga feeebern, inne på sin sjätte dag. Men jag kollar på hejdlöst mycket scrubs och pratar med släkt och vänner och chef i telefon. Min svärmor skickar in en nystekt omelett, dekorerad med färsk basilika och tomat och oliver. Alla är snälla.

Min femåring hade blonda tjocka lockar. Fram tills för tio minuter sedan. Okej, han var jättefin i sitt ganska långa hår men eftersom han 1) är en kille som gnor omkring i sin säng oändligt mycket på nätterna (så att håret tovas ihop) och 2) inte gillar balsam och borste så mycket så har vi nu pratat om att antingen så tvättar vi det och kammar tusen gånger om med balsam i, ikväll, eller så får vi klippa honom. Länge har han hävdat att han vill se ut som Martin i BWO, klippning har verkligen inte varit ett alternativ, men idag sa han "jag har ändrat mig, jag vill ha kort hår". När jag hade klippt där bak så ångrade han sig IGEN men eftersom vi inte riktigt ville släppa lös honom med synthfrisyr så fick vi klippa under ganska höga protester. Nu är han dock fint snaggad. Den lilla bebishårsfjuniga lillebrorsan ville också så nu har jag två snaggade blondisar.

Jag har inte läst Bitterfittan men jag har läst OM bitterfittan i Linda Skugges blogg och även fotbollsfrun har pratat om det där med EGENTID och dissat det rätt hårt. "Utöver detta tycker jag det skulle vara djupt egoistiskt att välja egentid framför barnen. Vi har valt att skaffa barn. Om inte vi vill vara med dem, vem ska då vilja det?" skriver hon. (Eh, vaddå svart eller vitt)
Och Linda Skugges krönika finns HÄÄÄÄR

och det pratas om att "alla" pratar om egentid. Men eh, nä, alla pratar inte om egentid. Det pratas för lite om egentid. Som förälder förväntas man vilja vara med sina barn jämtjämtjämt och om man inte är det är man EGO. Förfan. Jag tror inte på kvalitetstid utan jag tror på att man ska vara mycket med sina barn. Men man måste få claima egentid. Fram för egentid.
Jag kan däremot störa mig lite på människor (mammor) som efter tolv timmar utan sina barn, eller kanske inför en hotellnatt, gnölar "åh jag kommer att SAAAKNA mina barn så MYCKET!". Om man nu vet att man får träffa ungarna dagen efter igen, varför inte njuta av tystnaden, stillheten, den långa ostörda sömnen? Fast ja, alla väljer sin väg. Förstås.

Min chef kallade mig hjärtlös eftersom jag svarade att jag INTE saknade mina barn när han frågade. Han skojade förvisso, men det ger ju ändå en hint om folks attityd. Man är hjärtlös och emotionellt störd om man inte gråter ihjäl sig efter sina barn när man är från dem ett par dagar. Tycker någon nånsin att det är märkligt om en man inte saknar sina barn när han är borta på affärsresa? Är hotellrummen fyllda av gråtande män som saknar sina små barn?

Härreguu. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Mina barn är viktigast i världen för mig men trots det behöver jag komma bort ibland. Jag blir en glad och trevlig mamma om jag får komma ut och få nya intryck ibland. Yes. (De där nya intrycken brukar präglas av öl, stadsliv och kanske en liten spelning här och där)

Sen avslutar jag med en dikt som min son skrev åt mig häromdagen (egentligen bara diverse olika bokstäver i en mix på ett papper men när jag bad honom att läsa sa han följande):
"Du är en väldigt vacker tjej
och jag gillar dig
och jag älskar dig
mer än gärna"