Hemma igen

Det gick bra. Det gick faktiskt jättebra, trots allt. Egentligen fick vi inte svar på så mycket mer än tidigare, men läkaren var bra att ha att göra med. Hon skulle kontakta reumatologen och kolla deras åsikter om det hela. Redan för två år sedan skickades en förfrågan från IVF-kliniken, och den svarade dom aldrig på! Det är ju lite märkligt.

I alla fall fick vi veta rena fakta. Det finns rapporter om fosterskador vid djurförsök där djuren fått höga doser antimalariamedel. Däremot finns inga bra forskningsresultat för människor i och med svårigheten att forska på gravida kvinnor. Man ger ju inte en grupp gravida kvinnor en medicin på vinst och förlust bara för att kontrollera utfallet. Det vore etiskt oförsvarbart. Det finns studier, mer eller mindre kompletta, där kvinnor genomgått graviditeter samtidigt som dom stått på antimalariamedel, men det är svårt att dra några vettiga slutsatser. Det finns dock inga rapporterade fosterskador hos människor. Läkaren förklarade att trots risken med denna medicin kan det i vissa fall vara så att reumatologen kommer fram till att risken att fortsätta med medicinen är lägre än risken att sluta. Man sätter alltid mammans hälsa i första hand, och mår jag bra kommer fostret sannoligt må bra. Drar man tillbaks en medicin som gör att jag blir tvärsjuk är det kanske då ett sämre alternativ. Det är hela tiden kanske och möjligtvis. "Vi tror men vet inget säkert". Brufen (antiinflammatorisk medicin) som jag också käkar ska jag fortsätta med hela tiden. Kanske kan det räcka att hålla mig ovan vattenytan?

Innan vi börjar ska vi också få ett besök hos specialistmödravården. Detta för att få en genomgång av de risker som finns, dels för mig och dels för ett barn. Lite läskigt, men sambon vill verkligen försäkra sig om att hela det här spektaklet inte innebär att jag riskerar att dö. Jag har försökt förklara vad jag vet om risker och annat, men det hjälper inte. Jag tror att det behövs en röst från en läkare.

Så, vi avvaktar nu svaret från reumatologen. Vi har också senarelagt det hela en månad, så jag hinner få svar på den utredning som ska göras i slutet på april. Om allt då ser bra ut börjar jag med nässprayen i början på maj.

Sambon var hyperstressad på vägen dit och berättade om den senaste tidens tidningsskriverier om graviditet och övervikt. Jag försökte förklara att jag inte tror att jag är i riskzonen, och att jag helst inte ville dra upp det med läkaren i och med risken för att dom skulle neka mig behandling. Jag har hört att vissa kliniker nekar patienter med BMI över 30, och jag ligger på precis 30. Trots allt tog jag själv upp det med läkaren, för att slippa tjafset med sambon. Läkaren förklarade att det även när det gäller dessa studier och denna forskning finns otroligt tvetydiga resultat. Förvisso finns det en risk att få missbildade barn om man är överviktig, men då snackar vi grav övervikt och inte såna kilon som jag har. Och risken är även då otroligt liten. Enligt läkaren behöver jag inte oroa mig över huvud taget, och hon rådde mig (oss!) till att fokusera på allt annat just nu än min vikt, eftersom den inte spelar någon roll i sammanhanget. Yay, jag slipper ha dåligt samvete, även om jag VILL gå ner i vikt. Jag vill verkligen. Men det går ju bara inte. Och jag orkar bara inte med att bry mig om det också samtidigt som allt annat. Äta någorlunda bra, inte spåra ur och gå upp i vikt, det är nog det jag behöver tänka på.

Inne hos läkaren höll jag på att svimma av alltihop. Jag lyckades bita ihop trots att hela rummet snurrade. Väl ute fick jag ett fett migränanfall. Fick bli en sväng in på Pressbyrån, köpa banan, cola och mörk choklad. En Imigran och ovanstående senare mådde jag något bättre. Men nu är jag sänkt, så sänkt. Sambon lagar mat. Om en stund ska jag försöka orka hjälpa till. Sedan blir det en kväll liggandes på soffan. Jag orkar ingenting mer idag.