hello pity

jag börjar faktiskt resa mig från den där förfärliga hemkomst-kraschlandningen. Jag landade med ett brak men nu reser jag mig upp och borstar av dammet från kroppen.
Fina saker: i natt kom snart-treåringen in till oss och kröp ner hos mig, kände på mitt ansikte och höll i mitt hår. jag mumlade "jag har längtat efter dig" och sen "har du längtat efter mig?" och då kände jag hur hela han nickade, frenetiskt.

Jag blev blåst på våffeldagen i söndags så jag fixade våfflor idag istället. Våfflor for me and my boys.
Sen var vi på föräldrakurs, det är proggigt och härligt men konstruktivt. Någon kom in på att ungarna "skjuter" med besticken och jag sa att det provocerar mig lite och att jag blir sjuttitalspacifist och börjar prata om krig och eländet som vapen innebär, och sen avslutade jag med att säga "...och så sjunger jag "inatt jag drömde" som vaggvisa". Och garv på det. Jag är så rolig.
Fast det var ju lite pacifistiskt när jag var liten också och man nickade och sa ja och sen gick jag ut och lekte AK-5:a med grabbarna.

Alla borde ha en homie 200 meter hemifrån. Det borde vara en mänsklig rättighet. En homie som bjuder på te och smörgåsar och äpplen och timslånga speedade samtal om allt och inget. Någon som kan säga "du är en underbar människa" och mena det. 200 meter, folk, det är inte illa. Någon som jag har så jävla mycket utbyte av. Hon är värd hundra dunkar med höger näve mot hjärtat. Respekt och kredd och allt, allt. Vi tar ner varandra på jorden ibland när tankarna svävar alltför långt bort på det destruktiva sättet. Peppande.

Imorgon ska jag ta min femåring till BVC där han ska få en hemsk spruta, sen ska jag på jobbmöte med nya kunden och på kvällen är det fanimej veckans höjdpunkt i och med Grey's Anatomy.
Torsdag-fredag-söndag-måndag ska jag jobba kvällspass med människorna som inte gillar mig, jag måste bita ihop HÅRT som fan och när jag känner mig kränkt kommer jag att sitta och stirra på min mobil och maniskt bläddra bland alla foton på folk jag tycker om och som tycker om mig. I helgen tog jag foton på kolleger/vänner just därför, för att ha vid dylika situationer.
Och om det kniper riktigt hårt kan jag titta på min lilla videoupptagning från Damien Rice-konserten; 9 crimes. Det blir bra.

Och så glömde jag vad jag stör mig på idag:
* Typsnittet comic sans. Det är det absolut fulaste som finns. Så fort någon liten förening eller dagis eller vad som helst ska göra en liten affisch (i A4!) så blir det comic sans som får vara typsnittet. Fult, fult, fult.

* Att Cap&Design kostar 89 kr per nummer. 79 per nummer om man prenumererar. Vansinnigt dyrt. Hur tänker de? ALLA människor är ju formgivare nuförtin, de måste ju ha många prenumeranter och annonserna är heller inte så få. Så varför så dyrt?