do you miss my smell?

Tankar och känslor tiltar omkring i min skalle. Det handlar om att vara sann mot sig själv. Gräva i kärnan. Fast om svårigheten är att HITTA kärnan, hur blir det då?
Jag brukar skylla min bristande självkänsla och skavande gnagande oro på att jag är bekräftelsekåt. För att det är så enkelt att avfärda det som sådant. "äh, jag är bara bekräftelsekåt". Men det är ju alla. Egentligen. You and me and everybody we know.
Jag brukar också av avfärda hela mig själv och mina känslor och tankar. "äh, drama queen". BLABLA. Eller att jag bara vill ha mer, mer, mer, hela tiden. Men det är inte så. Jag måste vara snällare mot mig själv. Jag vill inte ha mer, mer, mer. Men jag vill ha TILLRÄCKLIGT. Det har jag insett. Jag vill ha enough. Inte bara kaksmulor av det jag behöver som mest. Det duger inte, det räcker inte.

Jag, jag, jag. Ego, ego, ego. Kommer jag att vara sån här hela livet? Tänka, grubbla, känna, fundera, sträva efter annat? Är det sjuttitalistens lott?
Eller kan det bli bättre?

Det är min hemuppgift för mig själv. Att reda upp och bena ut vad det är jag egentligen vill. Utan att stressa, utan att bli knocked over av mina egna stirriga tankar.
Jag kanske ska börja med att börja söka under "psy..." i gula sidorna.

På den mer positiva sidan är att det ramlar in kunder som vill ha texthjälp. Tvätta texter, formulera om, skriva små saker. Frågan är om det sänker min trovärdighet som journalist att skriva reklamgrejer? Inte om de båda sakerna är helt separerade från varandra, väl?

Accidental babies går på loop i mitt huvud.

Och det är Den här Andrew Bird-låten som jag helst av allt hade velat höra i söndags. Det fick jag dock ej. Fake palindromes. Kolla kolla.