ingen kan ljuga som vi

mina kolleger sa "vi ser att du mår dåligt, det syns" och jag var ju lite blek och ämlig och sa något kort om magen och sen åt jag sakta min snälla lena fiskgratäng. Spelade ingen roll, ont som satan efter en halvtimme i alla fall. Nåväl. Det syntes på mig. Det var så de sa. De sa att jag var tyst. (och jag VAR tyst. Tyst och sur.) Fast jag kunde ändå koppla på min söta flirtröst (eller aaah, jag vet att den inte är SÖT, jag har ful röst, men den kan ändå vara flörtig) i telefon. och en fotograf som hjälpte mig trots egen tidsbrist sa "jag gjorde det i alla fall, för dina blåa ögons skull" och det låter corny och sliskigt men det var det inte, det var bara rart. Och så fick jag ett recensionsex av Timbuktus nya. Andrew Bird sitter i bilstereon.
Idag ringde kompisar och ville träffa oss så vi for till stan och hade lojt umgänge hela dagen, sen hyrde vi BORAT och nu ska vi äta fisk. Borat blir min gladlivlina, jag tror att det blir bra.

Men sen en fråga; om man bara är en vikarie som hoppar in i bland, bör man ta upp om man otrivs enormt mycket med en chef? Eller är det petigt och löjligt? Men det är ju en chef som jag jobbar nära, hela passen, och det är asjobbigt och jag gillar inte att sitta och känna mig dålig i 9,5 timmar, skuldbelagd, fräst åt och så vidare. Jag gillar inte att inte kunna ställa vanliga raka frågor, jag gillar inte att känna mig som en idiot. Jag är fanimej inte någon idiot. Det hjälper liksom inte att chefen efter passet säger "ni har varit jätteduktiga"; för känslan chefen förmedlar under alla dessa timmar är verkligen inte att man är jätteduktig.
Är det någon vits att säga något sånt här till någon chef högre upp? Alltså jag tror inte att de byter ut någon. Men jag vet att fler är missnöjda men ingen verkar påtala det?
Säkert vore det idioti men jag vet inte om jag kan hålla tyst längre, jag mår apdåligt av det.