Long live Hurriganes!

Idag kan ni alla hissa era små intresseflaggor för nu är jag glad igen. I går var jag lite sur och onåbar och jobbig, men efter en god natts sömn (med en mycket snuskig dröm) är jag on top of the world igen. Jag ringde de där jobbiga samtalen och fick två sura nej, sen utnyttjade jag en nyförvärvad konktakt och fick tips om en tredje person, som nu ställer upp på intervju. I morgon tar hela familjen den gröna vackra bilen och far söderut. Mamma jobbar och sen utflyktar vi oss, troligen på ikea och toys'r'us.
Jag har fått beröm och varit driftig idag. Just precis.

Det som tanke skrev om igår, är ju sant. Och bra. När det gäller mig själv så råkar jag ju jobba som journalist trots att jag egentligen inte har någon sådan utbildning. Och jag HATAR att ringa jobbsamtal, så på det viset passar yrket mig inte. Men å andra sidan måste jag ha gjort något rätt eftersom jag har fått ett ganska otippat jobb tack vare att jag ringde och tjatade lite. Men jag skriver bra och är petig och är nyfiken och googleduktig och så vidare. Det är just det där att vara jobbig jag inte är bra på - att ringa och tjata, att ställa obekväma frågor. Men jag tror att det kommer, det går bättre för varje gång.

Jag har tjatat ett bra tag om youtube men min har inte ens fattat grejen, tills för några dagar sen då han blev sittande framför datorn en kväll när jag var borta och jobbade - när jag kom hem satt han där och spelade elgitarr och hade insett att det är en guldgruva och att ALLT finns där.
Bland annat Hurriganes. Klockrent. Äkta finsk bondrock, det är simpelt och bra och sångaren ser rörande enkel ut. Tyvärr går det inte att hitta de allra bästa hurriganeslåtarna, men My Only One är fin den också.
Och så längtar jag till Finland förstås. Till Stupido Shop, där de finska popsnörena står bakom kassan och ser coola ut. Till lilla lilla restaurangen Tapasta och till den runda svenska teatern med stenhårda rågmackor. Fan, det är ju över två år sen vi var där. Det måste vi ändra på.