En jävla helg alltså. Och låten jag citerar i rubriken har gått oavbrutet i huvudet sen igår kväll och den beskriver ju mig rätt bra, så.
Jag har gjort lite bra saker i och för sig: jag har gått ner med lite prylar i källaren och burit upp kattlådan och lite blomjord. Idag planterade jag om två krukväxter. Sen har jag flyttat om i fönstren och gjort plats för kisse (viktigt). Och igår kväll var trevligt.
Annars har det mest varit panik och paranoia och tårar och oro och ångest. Och distanserande från allt och alla. Nu på eftermiddagen la jag mig och sov, bara för att komma bort från allt. Det fungerar ju, men jag var så förvirrad när jag vaknade att jag inte vet om det var värt det.
Men innan jag somnade visste jag precis varför helgen varit som den varit. Tanken är inte lika tydlig nu, men det handlar om projektet som togs ifrån mig i fredags. Det är en bekräftelse på att jag inte duger. Att jag aldrig duger till att göra något på riktigt. Att få ansvar för något. Jag är duktig och bra att ha omkring men jag är utbytbar. Samma sak med förhållanden. Det fungerar ett tag, men jag är inte den man gör till den viktigaste personen i sitt liv. Jag är den ständiga vikarien, hon som man aldrig släpper in helt.
Och jag är inte dummare än att jag förstår att det handlar om mig själv mer än om någon annan. Det är väl jag som inte tycker att jag är värd mer. Jag som släpper taget innan det har gått för långt, och ser på allting från en liten distans.
Om jag visste hur man gör, för det gör så förfärligt ont i mig.