Och sen, sen minns jag en dröm jag hade och grips av en möjlighet, eller kanske en risk. Och bröstet snöps ihop. Jag kan inte andas. Jag kan inte tänka. Jag måste nypa mig hårt i armen.
Och jag försöker tala mig tillrätta, säger att ska jag vara ledsen så kan jag ju vara det över det som redan har hänt, för så längesen. Det är en helt legitim sak att vara ledsen för.
Varför var hon tvungen att dyka upp igen? Jag orkar inte, jag fixar inte det. Jag får panik.