Hora

De där som aldrig sa hora. Jag har inte läst Ronnie Sandahls bok men det är en grej det ofta pratas om; snälla killar får inga tjejer. Tjejerna vill bara ha strulpellarna som gapar högst. Dumma tjejer och stackars oförstådda killar. Tjejerna lindar armarna runt de snusande grovkäftade killarna.
Och man ska tycka lite synd om de där snälla killarna som inte säger hora. Eller hur?

Men: de där snälla killarna ville ju inte ha de snälla tjejerna. Faktiskt. De ville ha de snyggaste tjejerna. Förstås. De ville inte ha oss som var charmiga och roliga och lite dryga och inte snyggast. Jag var inte så snygg. Eller jag brydde mig inte: Jag var en late bloomer. Jag gick och trånade efter tusentals snälla killar och charmade dem med min roliga stil men bara som kompis. Ingen snäll kille ville ha mig. Fast jag såg dem trots att de inte var coola. Så istället gick jag loss på min bästa kompis lillebror och hade perioder av grovhångel med honom, under flera år, från att jag var 13 till 16. I skolan var jag orörd och osedd som annat än den som käftade mot de manliga lärarna och fick uppskattning tillbaka.

Trots allt tror jag att vi som inte var de självklara, vi som inte var så snygga, vann på det i slutänden. Om man ska generalisera. Men vi fick kämpa, vi fick traggla oss fram för att synas. De där som var snyggast från första klass behövde nog inte kämpa så mycket.

Och vi andra, vi går här som vuxna och slås ibland av hur skönt det är att inte gå i högstadiet längre, att inte klassificeras som en tönt eller en cooling. Vi är bara VI och tänk att även vi blev smarta snygga typer som vuxna!