Hej igen väggen

Så vara den här igen. Min gamla känsla som jag trodde jag lämnat i Stockholm. Ensamhet, allt är grått och trist, ingen bryr sej om mej, alla andra har familj och sammanhang och massa viktigt att göra och här är jag ensam, ledsen och grå.

Sist kallade jag det långdragen 30-årskris. Är det 40-årskrisen som knackar på nu tro? Eller bara insikten att en den jag trodde alltid skulle finnas där för mej inte gör det längre?

Illusioner är inget att bygga på, jag vet det, men det gör ont när dom går sönder.

Försöker intala mej att jag har all frihet jag behöver, ett lugnt och stillsamt och bra liv, med all bekvämlighet jag kan önska. Varför känns det då så tomt?

Jag behöver vara behövd! Dela vardag med nån som bryr sej, vill vara del av en familj, älska och bli älskad. Det är väl inte så konstigt egentligen? Det är bara det att jag inte vet hur man gör. Den vägen har aldrig varit för mej. Undrar bara varför?

Fan, jag kör huvudet i samma vägg gång på gång. Försöker byta vägg, försöker lämna det gamla och släppa taget, men jag hittar inte nån ny väg att gå och då är det så lätt att halka tilbaka till den gamla invanda där man hittar som i sin egen ficka. Fast den inte leder framåt utan bara runt i cirklar.

Kom loss! Är det för mycket begärt?