Reseberättelse till Bonita

Här tänkte jag jobba och vara duktig, men så sitter Bonita där och tittar uppfordrande på mej. Vilken blick! Bäst jag sätter igång att berätta!

Häng med i svängarna för nu lyfter vi…
Klockan fyra på morgonen släpade vi oss upp och iväg till Landvetter, för vidare flygtur till Malaga. Tio minusgrader, gissa om vi längtade söderut! Jag är säker på att jag varit flyttfågel i nåt tidigare liv!

Trångt flygplan, väntan på bagage, kö till hyrbilarna… ja det där vanliga eländet och hungriga var vi, men fick till sist tag på en liten blå Ford och så gav vi oss ut i trafikmyllret, utan varken karta eller lokalsinne. Vi följer havet, sa Bästisen, så det gjorde vi. Efter många slingerikrokar runt, runt i Malagas utkanter hittade vi en liten väg österut och hamnade till sist i Nerja. Varma räkor med salt och citron till middag, det var inte dumt alls!

På morgonen gick vi längs med havet, en lugn och stillsam strand, mötte några pensionärer med hundar, men det var så fint, vågskvalp och varm sol i fejset. Vi gick förbi ett hus till salu och bestämde oss för att bo där sen, när vi blir pensionärer och säljer alla våra aktier… I väntan på det, nöjde vi oss med en kaffe och glass på ett fint litet fik. Semester!

Dagens filosofiska fråga - vad heter frukterna på en benjaminfikus? Benjaminfikon?

Fulla av vågor och havsluft åkte vi upp mot bergen. Slingrade oss uppför Sierra Nevada, på små vägar där man nästan körde runt sej själv. Längs vägen stod folk och sålde säckvis med apelsiner, så vi stannade hos en gubbe och frågade lite försiktigt om man kunde köpa bara ett par stycken att provsmaka? Nej, han sålde minsann bara hela lådor! Inte fick vi betala för sånt småkrafs, han lastade oss fulla med apelsiner och citroner och ville inte ha ett öre betalt. Det var en rolig gubbe, han snackade länge och väl om allt möjligt, det fanns ingen hejd på honom. Bästisen begrep ingenting och min skolspanska är av en annan dialekt, men jag tror att han ondgjorde sej över dagens ungdom… Vi nickade instämmande och åkte vidare.

Bästisen hade fått för sej att citroner som man plockar direkt från träden inte alls är lika sura som dom man köper hemma. Detta måste ju provas! Vi skalade en citron och tog varsin klyfta. Skrynklade ihop hela ansiktet och konstaterade att jo, dom ÄR lika sura! Så nu vet ni det!

Nästa stopp var Granada. Från de små slingrande bergsvägarna hamnade vi direkt ner på motorvägen och blev smått stressade av all trafik. Vi siktade på Alhambra, det var ungefär det enda jag kände igen på skyltarna, och hamnade på ett hotell i en förort. Det enda positiva jag kan säja om just den utkanten av Granada var att där fanns parkering. Duggregnet gjorde inte Alhambra rättvisa, så efter en snabb titt på stan åkte vi vidare österut.

Sierra Nevada, utsikt över små vita byar, doft av timjan och blommande mandelträd och en fantastisk tystnad.

Neråt kusten mot Almeria var det inte alls lika fint, bara plastväxhus överallt. Vi åkte tillbaka västerut och fastnade i Salobreña, en liten medeltidsstad som klättrar uppför ett berg. Där fick vi tag på en fantastisk lägenhet. En smal trappa i mitten med små rum som stack ut, lite hipp som happ och överst en fantastisk takterass. Där satt vi på vår terrass en hel eftermiddag och bara njöt av solen och tittade på folklivet nere på gatan. Sen gick vi ut och handlade mat och hade nattlig picknick under stjärnorna.

Nästa morgon var det morgonfika i la Herradura, där vi träffade en glad hund som motionerade husse på stranden. Där Bonita, har du din jämlike vad det gäller ivriga blickar ;-) Voff, husse, kom igen då! Kasta pinne! Stackars husse, en tysk gubbe som bara ville dricka sin öl i fred.

Vidare till Ronda, en fantastisk stad! Mitt i stan är det en djup ravin, med en fantastisk bro över. Ni har väl sett Ferdinand på julafton? Det är bron man ser i bakgrunden när han åker i kärran till tjurfäktningen. Det måste varit till Ronda han var på väg - där fanns en stor tjurfäktningsarena, fast vi såg ingen Ferdinand. Han sitter nog fortfarande under sin korkek. Hur som helst åt vi tidernas godaste serrano-skinka på en bar och drack alldeles för mycket rödvin innan vi lullade tillbaka till hotellet under ideliga fniss-attacker.

Bergsvägarna var minst sagt slingriga och uppe i de högsta bergspassen låg molnen nere över näsan på oss. In i dimman bara, och sen efter en stund blev det nerförsbacke och plötsligt såg vi vägen igen. Samt en hel fårskock som var ute på promenad. Sist skuttade några glada getter, utan nåt som helst trafikvett.

Bergen runt Grazalema var grönare, frodigare och regnigare. Där såg vi vår första korkek! Nu fattas bara tjuren, sa Bästisen. Senare, när jag körde i 120 på motorvägen hojtade hon plötsligt! Jävlar! Tjurar! Stanna bilen och vänd! Där satt dom under sina korkekar och bara väntade på att bli fotograferade, men inte hann hon få upp nån kamera förrän vi var långt förbi.

Sista natten sov vi på Costa del Sol, nånstans mellan Fuengirola och Torremolinos. Typisk turiststrand, med höghushotell, strandpromenad och massa engelska barer. Vi hittade ett litet hotell på en bakgata med utsikt över ett torg med en liten kyrka. Vaktmästaren sopade upp rosenblad som någon slängt över ett brudpar. En luffare sov på kyrktrappan hela natten. Vattenledningarna jamade och skrek när vi satte på duschen. Antar att det är sånt som kallas atmosfär? Lite mysigt var det att gå vid havet i solnedgången, med alla lampor som lyste upp kusten.

På morgonen såg vi solen gå upp igen, när vi körde tillbaka mot flygplatsen. Malaga, som var så okänt och främmande för en vecka sen kändes självklart och vi hittade elegant bland alla skyltar. Konstigt hur fort man vänjer sej.

Efter en lång flygresa hem lämnade jag av Bästisen hemma hos hennes familj igen. Där satt hon, på golvet i hallen, omgiven av välkomstballonger och med fyra glada barn klättrande över sej och en mycket nöjd make bredvid. Han skickade ett oroligt SMS dagen innan vi åkte hem. "Du kommer väl hem imorgon? Saknar dej nu när svärmor har åkt hem." :-) Jag är glad att jag fick låna henne en vecka!