Vidunderligt

Idag har jag tillbringat lite tid ensam med min minsting, eftersom vi skulle till ögonmottagningen och kolla läget. Och han var så gudomligt söt, i rockabillyjeansen med 15 centimeters uppvik, mörkblå halvlång mjuk rar rock, röd halsduk, sötaste leendet och finaste gossen, hela han. Han var så söt att tanter och farbröder inte kunde låta bli att le och vända sig om efter honom.

Och han är mitt barn! Hos ögonmänniskorna får små barn titta på en tavla med symboler istället för bokstäver. Fast min pojk säger "ett ooo" om den runda ringen, han säger inte boll, inte hjul. han säger O. Och om fyrkanten säger han "tavla". Jag är partisk och så vidare, förstås, men jag tycker att han är en sån liten smarting.

Och jag sitter där med hans varma lugna kropp i knät och efteråt går vi på stan en sväng och han sitter aldrig i vagn, vi har ingen, han går själv och blir buren av mig i trapporna. Vi går in och ut i affärer och i leksaksaffären väljer han en leksak och så köper vi en trollkarl och en älva åt storebror och tjocka tuschpennor åt dem båda. Sen fikar vi leverpastejmacka och kaffe och Mer.

Sen åker vi hem. Och jag är så kär i den finaste pojken i världen. Han berör så djupt, han skjuter kärlekspilar rätt in i mitt hjärta. Älskade älskade barn.

Och så har vi stora pojken. Han har precis fått boken "Så blev jag till" av Katerina Janouch och vi läste den igår, jag hoppade över biten om snoppen-i-snippan men annars var den mycket spännande och jaget i boken berättade hur "mina föräldrar ville ha just mig. ingen annan!" och när jag skulle natta barnen på kvällen var han lite stökig och orolig och ville att jag skulle sjunga, men jag med min hesa röst kunde inte riktigt. Sen kom vi att prata om boken igen och jag sa plötsligt "vet du - precis som i boken, så var det när du föddes. Det var PRECIS dig vi ville ha, ingen annan, det var lillRogga-bebisen vi längtade efter."
Och fast det var mörkt såg jag i mörkret hur hans kinder vändes upp i ett leende och han sa "var det den bästa dagen i ert liv?"
och jag sa "jaaa det var det" och då somnade han. Direkt! På ett litet ögonblick!

Och sen när jag berättade om det för min man så bara rann tårarna. Vilka två mirakel vi har.