Barnvakt

I helgen har jag varit barnvakt åt min kompis fyra pojkar. Det låter värre än det är, för dom är faktiskt väldig lugna och vettiga.

Vi tittade på en film om isbjörnar och hade hur mysigt som helst. Storebror uppfostrade lillebror som stod alldeles framför TVn med näsan i rutan. "Du får inte stå så nära. Då får du fyrkantiga glasögon och hjärnan smälter!" I soffan satt jag och försökte kväva fnisset.

Det var för övrigt samma storebror som en stund senare ville ha ett "skärt äpple" - dvs skuret i bitar. Det är så kul med barns språk tycker jag. Hur man riktigt ser på dom när pusselbitarna faller på plats och dom får ihop det.

Minstingen var så sömnig att han höll på att somna stående, mot en vägg. Det var bara att skopa upp honom och kånka in honom till sängen. Han somnade innan huvudet landade på kudden. Prick kl 8, inbyggd timer.

Störstingen hade ont i magen, så han vimsade runt ett tag, upp och ner. Till slut virade vi in honom i en filt och så fick han sitta i soffan med mej en stund, så filosoferade vi lite om allt möjligt och pratade tills han var sömnig nog att lägga sej igen, med mage och allt.

Det är så kul med barnen för dom blir mycket duktigare när föräldrarna inte är hemma. Min kompis klagar på att dom aldrig plockar undan och att hon måste tjata jämt, men när jag var där fick jag dom att plocka undan och sätta in disken i maskinen. Sen pyjamasade dom sej och borstade tänderna utan nåt tjat alls. Jag tittade in till lillkillen för att se hur det gick, och då stod han där, spritt språngande naken och borstade tänder med tandkrämslödder över halva fejset. Två minuter senare dök han upp i tomtedräkt, så vi kallade den pyjamas och beundrade honom som "kunde själv".

Det är nåt visst med att vara själv med barnen sådär, ta tiden att bara vara med dom. Annars försöker man prata med föräldrarna och då blir det bara avbrott hela tiden och man kan inte göra nåt ordentligt.

Varje gång undrar jag varför jag inte gör det oftare.