Ur mörkret

Sitter här invirad i en filt och är för trött för att somna. Tankarna bara snurrar i huvudet och jag hittar inte avstängningsknappen.

Jag längtar till Stockholm. Till Käraste vännens lägenhet med det fina trädet och alla ojämna kullerstenar på gården, till mitt Södermalm, Mariatorget, S:t Paulsgatan och vägen över Maria kyrkogård till Götgatsbacken.

Jag längtar till Liljeholm, vägen längs Trekanten och ner till Vinterviken. Jag vill gå hela vägen längs stranden, förbi min sten där jag satt och tittade ut över vattnet och vidare ner förbi Mälarhöjden, med Uddvillans kafe där jag suttit många gånger och tittat ut över vattnet, där jag planterade mina rötter förra gången allt gick sönder. Sen skulle jag fortsätta hela vägen ner till Skärholmen, på trötta fötter tills alla tankar tog slut.

Jag sörjer det som aldrig blev, allt som jag kunde gjort annorlunda, allt som är försent nu. Jag önskar att jag kunde ändra det, göra på nåt annat sätt, men tiden går och nu kan jag inte vända tillbaka, bara fortsätta framåt och hoppas att jag nångång blir hel igen. Det fattas bitar i mej, stora sjok av brustna drömmar. Det gör så ont att växa, men jag vet att jag måste. Önskar bara att det fanns nåt sätt att behålla dom finaste pärlorna, att inte allt måste gå förlorat.

Tänk om man kunde bygga in det gamla i det nya. Skapa nåt nytt av dom finaste bitarna, bara slänga bort sorg, skräp och bitterhet.

Att välja. Att välja bort. Inte för att man vill utan för att man inte har något val till sist, när tryggheten går sönder i händerna och allt bara blir skärvor. När man inser att det varit sprickor länge och att klistret inte håller ihop längre, hur mycket man än försöker låtsas att allt är bra. Jag vill inte slänga bitarna, försöker febrilt pussla ihop dom igen, gråter över det förlorade, vägrar inse att det trasiga inte går att laga mer. Att det självklara inte finns längre, inte för mej. Det gör så ont!

På andra sidan sorgen. Finns det en fortsättning? Eller en ny början? Eller en ny fortsättning?