från vänner till mig

Vänta nu.
Jag har sagt det här förrut flera gånger tror jag.
Men en gång till då:
FAN VAD BRA VÄNNER JAG HAR!

Jag saknar ibland en del som fallit bort - de som en gång var så nära, som jag skrattade och grät med men sen kom bort ifrån.
Jag undrar vad det är som gör att en del hänger kvar så naturligt, medan andra glider bort. Jag antar att en del av svaret är kommunikation, men det kan inte vara allt.

Så ovanligt och fantastiskt det är med de där vännerna man kan ta upp tråden med hur lätt som helst efter att ha tappat kontakten ett tag. Och vara tillbaks som om inget hade hänt.
Jag antar att det händer när man råkar växa och utvecklas åt samma håll, fast var för sig (eller kanske gjort tillräckligt av sitt växa-upp ihop, som jag och Calle?).

en sån upplockad tråd, och en tillbakablick till punkten där vår tråd en gång började, får mig att se hur långt jag själv kommit från den punkten. Jag har inte alltid gått rakt och kanske t.o.m åt fel håll ett par gånger, men de vägar jag valt har ändå lett mig hit, till den jag är idag.
Och jag är rätt nöjd med vad jag ser.
Jag tycker om den jag är idag.
Jag litar på mig själv och vet att jag kommer fortsätta utvecklas åt det håll jag vill, även om jag kommer kliva i fler hål på vägen (det där jag kom upp ur i våras var inte att leka med! Inga fler såna på ett par år tack!).
Jag är stolt över det jobb jag har gjort för att ta mig hit.

Tamefan vad bra jag är!

Och haha - vad oväntad vändning det blev på den här texten! =)