You Never Had It

Igårkväll lossnade en bit från min tand och idag åkte jag in lite halvt akut, till ett för mig nytt tandläkarställe, privat, och hade väl andats något om att jag är lite tandläkarrädd, så jag fick någon jättesnäll man som frågade mig fina frågor och berättade vad han gjorde. jag sa att de borde ha hörlurar med musik där, så att man slapp höra borren. Och jo, det fanns ju! Så jag lyssnade på klassisk musik när mitt fula hål borrades fram, och tre gånger fick jag be dem att höja. Nästa gång tar jag med mig mp3-spelaren.
Några skälvande sekunder verkade det som om det skulle bli tal om rotfyllning och då fick jag svälja gråtklumpar flera gånger, jag är inte äkta tandläkarrädd, men rädd nog, och säkert lite smärtklen.

Jag fick ta min skinnjacka och lägga på mig som ett litet täcke, för av min stressiga ytliga andning och all anspänning blev jag alldeles frusen. Det blev inte någon rotfyllning. Tur. Men rädd var jag. Ni vet hur man skapar sig en bild att klamra sig fast vid när man ska utsätta sig för något hemskt? Jag hade en sån, en fin fin bild, men den gled undan nästan hela tiden, för att jag var så jävla stressad och nojig. Ibland gled den fram och då kunde jag slappna av.

Det gick ju ganska bra. De var snälla allihop, tanden är lagad och fin, bedövningen börjar släppa. Men någon slags efterverkan har det, för jag fryser fortfarande och känner mig bara djupt djupt ledsen och tänker nu bara lägga mig under två täcken i min säng och darra.