föräldragrubbel

Alldeles nyss var jag barn och sen tonåring och bodde hemma och varje första advent var det mamma som plockade fram adventsprylar och allt jag behövde göra var att stoppa i kontakten i väggen - om ens det. Och nu plötsligt är det jag som är vuxen, det är jag eller min man som får plocka fram adventsprylar om vi vill ha några såna. Vi har en adventsstake som vår femåriga son har gjort och vi bakar lussekatter.

Så här är det ju. Det känns som att vi LEKER vuxna; fast vi själva var barn alldeles nyss ska vi nu vara vuxna, kloka, ta ansvar och fixa saker. Fixa gympapåse till stora barnet, ta med det lilla barnet till ögonläkaren (efter lite bråk om vem som ska offra av sin arbetstid och åka dit med honom), vi ska vara trygga och fina. Men hur lätt är det när vi själva är så omogna? Jovisst, man mognar av att få barn. Jovisst, man ändras, utvecklas, och man TAR ju det ansvar som behövs.
Men ibland vill man ju bara sitta och spela tv-spel en hel natt, äta macka till middag fyra dagar i rad. Och vi sitter i vår trygga familjebil och kör med våra popkulturreferenser, vi säger "WAZAAAA" som Todd i Scrubs och gör hi-fives med barnen. Vi pratar som Gonza i Advance Patrol/tracks-på-tv-ni-vet.

Och mitt i alltihop är man oense om en del vitala delar i "barnuppfostran" och ibland kräks man på femåringens nya fasoner, han som har varit lugn, snäll och smart ett bra tag, han bara retas och nyps och rusar omkring och ska bestämma.

Det har varit ganska lätt ett tag. Nu är det svårt, så svårt. Krävande, jobbigt, tufft. Och jag vill bara köpa nya t-shirts, se på dvdboxar, åka utomlands. Whatever.
Och man gör ju iordning mysarhörnor; här i den här fina fåtöljen ska jag sitta och tänka och bläddra i fina tidningar. Visst, haha, sen gör man det ALDRIG. Och vi som var så bra på att ta vara på tiden? Förr? För några år sen under skördetid kunde vi ta tjugo minuters paus då vi stod och häckade mot en inplastad bal och hånglade eller pratade om helt andra saker än skörd och så vidare. Seize the day-shitet. Vi var SÅ bra på det! Men inte nu.

Men så är det fint också: när jag försöker spela "I predict a riot" av Kaiser Chiefs så stänger 2,5-åringen av redan efter första takten, bara för att byta till "everyday I love you less and less" som i hans tycke är MYCKET bättre. Sen spelar han luftgitarr och är allmänt snygg. Vi har guldstunder, vi också. Ganska ofta. Men det är UTMATTANDE. Ljudnivån är larmande hög, vi skriker, barnen skriker, de slåss, bråkar och i mig gnager tvivlet ständigt; ÄR vi så kassa föräldrar?

Såhär måste det vara för de flesta föräldrar, jag antar det i alla fall. Icke desto mindre jobbigt. Alla verkar ju så säkra, men de låtsas väl bara?

Det här är inte lätt. Hur ska man sno ihop det?
Hur ska man behålla sig själv och det man gillar hos sig själv, prioritera sig själv OCH barnen, utan att de känner sig totalt bortkollrade och bortglömda?

Jag vill bara fortsätta att fjortisgoogla på Trent Reznor och äta godis.