ontontont

Det är insikter på gång. Jag känner dem alldeles runt hörnet men får inget grepp om dem än. Inatt grät jag sådär ont och länge över vad jag gör med mig själv, hur jag låter mig själv må. Jag har tappat fokus på varför det skulle vara värt det.
Imorse kunde jag inte hitta tillbaks till den ångesten men det är förvisso inte nåt att sakna - men jag vet att det ligger en insikt däri.

Jag går omkring på mitt håll och mår dåligt utan att hitta orden, utan att försöka sätta ord på det, av rädsla för... ja, vadå? Att det ska vara för mycket? Att jag ska hitta orden och få reda på att han inte orkar med dem? Eller att aldrig hitta några ord och aldrig nå fram? Att hur jag än gör håller jag på att gå sönder?
Han går och mår lika dåligt på sitt håll, utan att säga nåt han heller. Vad hände med kommunikation, och varför ersätts den med sån smärtfylld tystnad?
Och varför kan jag inte bara sluta älska?

Det känns som om alla omkring mig antingen separerar eller får barn just nu.
Här blir inga barn gjorda.