Time to say goodbye

I dag i min skrotpickup, på väg till ett möte, lyssnar jag på P4, eftersom det inte går att få in någon annan kanal. Då spelas "Time to say goodbye" - Sarah Brightman & Andrea Bocceli. Lite smörig, tyckte jag förr, men nu smäller den till i veka livet och jag förs tillbaka ganska exakt fem år tillbaka i tiden. Den här låten valde nämligen min mamma till mormors begravning, och den kom att spelas även på morfars begravning 2,5 år senare.

Men nu kastas jag tillbaka till den tiden, eller tiden innan begravningen. Hur min söta fina mormor låg i en sjukhussäng, hela hennes inre uppätet av cancer, skenande cancer för oss, men hur länge den hade vuxit där inne, det vet ingen. "Hur kan det vara så här, för en månad sen var hon ju pigg och glad och planerade höstens långresa och vårens dito?" tänkte vi alla runtomkring, förskräckta och sorgsna.

Men när hon väl hade hamnat i sjukhussängen, fanns det ingen väg därifrån. Det visste väl vi, där vi satt bredvid, ibland höll vi hennes lena hand i vår, ibland lyssnade vi på klassisk musik. När hon väl pratade, hade hon sin barndoms trollhättedialekt.
Och ja, vad är det då, att en 79-årig tant dör? Det är väl rimligt och inte alltför orättvist. Nej, jag vet, men det kom så obarmhärtigt vrålsnabbt, och i och med det decimerades min familj märkbart. Det har alltid varit jag, mamma, mormor och morfar. Vi har varit en kvartett och med mormor försvann en så viktig bit. Jag kan fortfarande sakna henne så mycket att jag måste bita ihop så att det smäller i käkarna.

Jag minns fortfarande lukten i hennes rum på sjukhuset. Och återigen, hennes mjuka hand i min. Den klassiska musiken, hennes plågade små läten emellanåt.
Hon dog fort. Det gick fort alltihop och för henne var det nog bra.

Men där jag sitter i min pickup sprutar tårarna och jag måste skärpa mig, torka bort dem, bita ihop, ta ett djupt andetag, för att sen kliva ur och gå på mötet jag ju var på väg till.