två spektakel

Idag när vi ska åka till stan, pekar plötsligt min äldsta son på sin spegelbild i hallspegeln och säger "jag vill inte se ut så där". "nähä, hur vill du se ut?" säger jag.
"jag vill vara snygg, som du!" säger han (och det är ovanligt, oftare är jag tjock/ful/dum).
Men jag säger "äsch, du är ju jättesnygg!" och sen lägger han sig på hallgolvet och jag sitter så att jag ser honom uppifrån och sätter tummen mot hans näsa. "titta här! Det här är ju världens vackraste näsa!" och sen pekar jag på hans mun "och det här är en JÄTTESÖT mun!" och sen tittar jag in i hans ögon och säger "och jag har aldrig någonsin sett ett par vackrare blå ögon!" och han ler generat och stolt på en gång. Jag avslutar med att pussa honom på kinden och säga "vet du, egentligen spelar det ingen roll hur man ser ut. Alla människor är snygga eller vackra på sitt sätt, hur de än ser ut! Så är det faktiskt."

för inte vill jag att han ska tro att man måste vara vacker. Jag ville peta in lite fin människosyn i mina ord, och in i honom. Att han duger som han är. Men han reser sig från hallgolvet och slår ut med armarna och säger med sin skrattröst "men jag vill ju PRATA som du också! Sådär som du pratar!" och jag ler och säger "men hur pratar jag då?" och då skrattar han som om jag är dum i huvudet och säger "men mamma! Det HÖR du väl!"

Annars musiknördar jag hela dagarna, älskar p3, älskar bruna rummet och älskar att mina svärföräldrar kommit hem efter två veckors semester. Vi bjöd dem på svennefika i form av glögg, kaffe, must, kaviar på knäckebröd, pepparkakor och chokladbollar. De var mycket nöjda, bruna och fina - svärföräldrarna alltså.