about sugar and lime

I dag mår jag så BRAAA så nu kan ni sluta läsa, haha. Jag får alltid många fler läsare när jag mår dåligt, och det är nog inte för att jag skriver bättre då. Det är väl mer intressant och lite kittlande att läsa människors svartaste tankar? Eller tänker jag fel? Visst är det av omtanke och så vidare också, men ändå.

Helt ärligt, jag har tagit ett långt kliv ut ur grubbleriet, ältandet är slut för den här gången. Det vet jag. Jag har haft seriösa diskussioner med flera människor och nu har jag en TRO igen. En tro på att det löser sig. Jag har faktiskt det jag behöver och vill ha.
Jo; jag kommer att komma in i ältande perioder igen, tvivlande perioder, svarta perioder. Men right this minute är allt bra och jag försöker landa i det. För mer jämna personer ter sig det här väl ytterst patetiskt; jag kan se det. Men jag skiter i det: för ett par veckor sen ville jag närapå dö, nu mår jag fint. Och det är kalas. (Observera: jag är inte manisk; bara normalt välmående!)

Jag har ett fint hus (det bruna rummet är totalt underbart), jag gillar att ligga på golvet där och leka med lego med mina söner, jag gillar att få senaste Galago i brevlådan, jag gillar att alla i familjen sjunger med i Kaiser Chiefs "I predict a riot", jag gillar att min man lagar lunch just nu, jag gillar vart mitt liv är på väg rent karriärsmässigt, även om jag är skräckslagen på samma gång.

All right?