jag är nog debil också

Igår hade jag ett extremt hektiskt dygn. För det första så målade vi lek/musikrummet tisdag kväll, vi var uppe till ett och drack öl och åt karjalanpiirakka (Finland, land that I love) och målade och målade.
Vid tre vaknade jag av supermagontet från hell, så jag gick upp och var uppe en timme. Vid fem vaknade jag av skrikande barn, sen somnade jag om i någon timme till. Slutsats: jag sov fyra timmar.
Sen gick jag upp, skjutsade barnen till dagis och åkte sen till min praktikplats där vi skar papper och satte ihop en dummy och så vidare, sen var det lunchmöte med flashigt folk från Sthlm och det var intressant och roligt och jag åt Gong-Bao-kyckling. Sen ringde lokaltidningen och ville ha mig som redigerare och jag tackade ja.
Så jag åkte direkt dit och jobbade till 23:30. Trött som fan, inte visste jag att jag skulle hamna på en fjortontimmars arbetsdag efter fyra timmars sömn. Använde mig av alla tillgängliga droger; koffein, nikotin, c-vitamin och socker och det gick ju ganska bra.
På vägen hem lyssnade jag på p3-electronica eller dance eller house eller vad det heter, fast jag växlade över till Rix Fm och lyssnade på soft hitmusik istället. Beige. Fast Dixie Chicks är SÅÅÅ bra. Tack Idol-Cissi för att du fick mig att upptäcka låten "I'm not ready to make nice".

När jag var hemma hade tidningen med min chalmersartikel i kommit och den var OVÄNTAT snygg, artikeln, snyggt redigerad och riktigt bra bilder. Jag är lite tuppstolt, det är lätt att bläddra genom bilderna på kameran och tänka "ahhh, fyrtio skitbilder", och så glömmer man att det faktiskt finns fyra-fem riktigt bra bilder. Och det är ju allt som behövs.

Datorn är dummast i världen och visar bara fula blåskärmen hela tiden, så jag har fått starta den i felsäkert läge och det är superfult och ful upplösning men det funkar åtminstone.

Jag tänker hemskt mycket på 1999. På människor jag kände. På min lägenhet och på mitt jobb, på musiken jag lyssnade på. Jag vet egentligen inte varför. Eller jo, det är klart jag vet. 1999 blev året då jag gjorde ett stort vägval. Och nu är jag inne på samma gamla spår; "Om inte". Vad hade hänt om jag tagit den andra vägen?
Jag ångrar inte. Jag bara undrar.