En vän ringer och är på alla sätt snäll och fin och vill träffas och ger tusen förslag och jag kan bara säga "nej, jag vill vara ensam" och kan inte vänta på att samtalet ska vara över.
Visst känns obehagligt bekant. Jag vill inte hamna här igen.
Men allt jag kan göra nu är att gömma mig under filten och titta på amerikanska tv-serier och planlöst surfa mellan sidor och skriva deppiga texter.
Ensam ensam ensam. Släpp inte någon nära igen.
Hon föll i för samma gamla törst,
huvudstupa hjärtat först.
Där gick han hem, hem igen,
med allt han hade med sej när han kom.
Och om man ser på henne så
ler hon åt allt än så länge.
Jag sa: "Städa upp och vädra ut,
allt är över allt tar slut."
Där gick han hem, igen,
men hon min vän,
hon är mellan väggarna som undrar:
"Var är han nå'nstans då."