Det här är viktigt!

Igår var Erik på tioårsfest för en lista han med med på. Paula, som oxå är med på samma lista, frågade mig i början av veckan om vi skulle dit - jag sa att E skulle men att han inte frågat mig (och egentligen tänkte jag inte så mkt på det, för det här är hans grej, även om jag gillar folket på listan och inte skulle haft nåt emot att hänga med). Hon visste inte om hon skulle dit, det berodde på om pojkvännen orkade.

Inatt kom E hem, full, trött och glad och bubblade en massa om alla människor han inte träffat på så länge och jag gladde mig åt att han var glad. Tills han berättade att Paula varit där, pojkvännen hade gått efter ett tag för han orkade inte vara där så länge, och Paulas dotter hade dykt upp.

Plötsligt gjorde det så jävla ont att jag blev alldeles överrumplad.

Det är ju SÅ jag vill ha det. Jag vill ha den där självklarheten i att vilja göra saker tillsammans, att dela roliga saker ihop med den/dem man lever med.
Den biten saknas, och det gör så ont!

Vi har pratat lite om det några gånger tidigare - han säger att jag alltid är välkommen att följa med, men att han har slutat fråga för att jag alltid säger nej (det stämmer inte, de flesta gånger han frågat har jag så vitt jag kan minnas sagt ja). Jag talade om att för mig är det stor skillnad på att behöva fråga och att bli tillfrågad - det finns saker man VILL göra ensam och då frågar man inte. När man vill dela upplevelsen med den andre så erbjuder man det. Han sa att han köpte det argumentet. Dumt nog utgick jag då från att det är så det funkar nu?

Jag har inte frågat honom om just den här gången, om han inte ville ha med mig eller bara inte frågade. Jag kommer berätta vad som gjorde mig ledsen (jag vet inte om han inte märkte att jag grät inatt, eller om han bara inte brydde sig om det. Han vaknade just och pussade mig godmorgon och tog ingen notis om tårarna i alla fall. Det är inte heller nåt jag tycker om, jag vill inte gå omkring och ha ont i själen i närheten av nån som låtsas som ingenting) men jag tvivlar på att jag kommer nå fram med min poäng - särskilt som jag inte själv riktigt får nåt klart grepp om den.

Jag vet bara att något som rör mig så här starkt, som fått mig att på nytt börja gråta flera gånger under natten när jag vaknat och kommit ihåg det, är viktigt. Jag blir ledsen över en massa saker, och i många fall kan jag härleda det till nåt annat, eller se att jag för tillfället är extra känslig och överreagerar.
Men det här är djupare än så. Det här går ända ner i själen.

Jag är bara lite för rädd för dess storlek för att skriva en publik text om det just nu.