den där jävla tilliten igen

E sa visserligen att han möjligen skulle ut och åka hoj ikväll om vädret tillät, men det lär inte så i eftermiddags och jag hörde inget från honom om det, så jag blev lite förvånad (men mest ledsen och besviken) när han inte var hemma när jag kom hem. Sen blev jag lite smånojjig för att jag såg att han hade rakat sig (mest bara för att han gjorde det den där dan när han släppte av mig i stan för att sen åka vidare till Eva), även om jag logiskt resonerade mig fram till att på eftermiddagen är ett bra tillfälle att göra sånt om man är trött på morgonen och kommer hem sent.

Jag hade ont i magen av kaffe och kände mig allmänt ynklig, det gjorde inte saken bättre.
Pratade en massa om allt och inget när han kom hem, och jag berättade att en del av mig gärna hade velat klara av att ha sex med Benny i lördags, men det funkar inte. JAG funkar inte så. Jag kan inte vara delaktig i nån annans svek, även om jag möjligen skulle vara kapabel till ett på egen hand. Benjamin syrsa. E pratade om nyanser och att det finns tillfällen då man frångår sina principer och blablabla. Jag återkom till samma ämne ett par ggr, han gled ifrån det. Till slut frågade jag om det faktum att han aldrig håller sig till det ämnet jag börjar med beror på
a)han märker det inte
b)han tycker att det är jobbigt och vill inte prata om det
c)han märker men skiter i det för att det inte är viktigt för honom.
Han påstod att han märker och att jag får säga till om jag tycker att han inte bekräftar att han gör det, eftersom hans sätt att bekräfta är att dra paralleller.

Det jag EGENTLIGEN ville säga men inte vågar säga är att om jag kommer på honom med att smyga med fler relationer kommer jag banne mig kastera honom. Eller åtminstone tala om allt om hur han är och beter sig för hans mamma (det vore antagligen ungefär lika jobbigt för honom).
Och att jag fortfarande inte är säker på att jag nånsin kommer klara av att förlåta honom och börja lita på honom igen (och komma bort från min lust att snoka, att maniskt vilja veta vad han säger och till vem och varför och och och).
Och att jag är skiträdd och nojjig för vad han gör och inte berättar, även om han säger att han inte kommer göra sånt nåt mer. Hans ord står liksom inte så hört i värde just nu.
Och att jag medvetet eller undermedvetet - lite av varje - låter bli att tala om för honom när jag har planer efter jobbet så länge som möjligt, för att inte ge honom chansen att planera in nåt "kicki ska träffa en kompis, så jag kan komma ut till dig...". ÄVEN om han säger att han inte kommer göra sånt igen. Jag ska fika med Henrik på fredag men har inte sagt nåt... det är skitfånigt för det skulle ju gå lika bra för honom att spontant ringa nån - det är mer tillitsfrågan som är den springande punkten.
DEN FINNS INTE!

Och jag vågar inte ta upp det igen, för jag har tjatat om det och han har sett så jävla less ut när jag pratat om hur jag känner...

En del av mig önskar verkligen att jag låtit bli att säga nej till Benny i lördags. Det hade varit lättare om jag var ungefär lika illa, åtminstone.