Gråt

Det värsta med att ta tag i situationen idag, är att jag konfronteras med det där året jag tappat bort, då jag var avstängd. Och tiden innan dess, som jag inte heller har så mycket grepp på eftersom jag mådde så dåligt. Det är svårt, trots att jag ändå känner att jag har jobbat rätt mycket med det sen i våras när jag vaknade till liv igen. Jag kan inte förklara eller stå till svars för vad jag gjort och inte gjort under den tiden för jag minns inte. Jag försöker bygga en helhetsbild av några fragment och det är svårt som fan.

Alldeles just nu brottas jag med frågan om jag ska gå till jobbet idag eller inte, men eftersom jag vaknade gråtande och inte verkar kunna sluta lutar det nog mot inte. Det är oxå svårt som fan, för jag kan inte komma fram till om det är en rätt bra grej att jag faktiskt känner efter och inser mina egna begränsningar, eller om det bara betyder att jag är betydligt närmre att falla sönder än vad jag vill tro.
Jag vill inte gå sönder.
Jsg vill vara stark.
Jag vill att det ska sluta göra ont.
Nu.