Respekt vs omsorg?

Jag ser två ganska markanta skillnader bland mina vänner just nu.
Det är de som tycker att jag gör fel i att vilja försöka få ordning på vårt förhållande och som mer eller mindre öppet visar/talar om det för mig. Som mer eller mindre propsar på att jag ska lämna honom, att det inte är värt smärtan.
Jag vet att de bara vill mitt eget bästa och att de ser det som att jag skulle må bättre om jag satte punkt nu - men det är ändå lite jobbigt att umgås med dem just nu, eftersom jag känner det som att de tycker att jag gör fel, att jag är dum. Jag tycker inte om att känna mig dum, ens när jag gör dumma saker.

Sen är det den andra sorten. De som inte lägger några värderingar i mitt beslut, utan bara väljer att stötta mig i det, vilket det än är. De som lovar (outtalat eller uttalat) att inte förebrå mig om det går år helvete. De som möjligen kan säga att de är lite förvånade över att jag är kvar, men att de vet att jag klarar av att bestämma själv.
Jag måste säga att det känns lite bättre och tryggare med den sorten just nu. Jag vill slippa ducka för andra människors värderingar, vare sig det gäller mina eller andras handlingar.

Jag har inga problem att se att de som visar att de tycker att jag har fel gör det av omsorg. Och på ett sätt känns det bra att de talar om vad de tycker istället för att hålla det från mig - kontroll av informationsflöde är en öm tå för mig just nu - men BRA känns det inte. Jag måste lita på mitt eget omdöme, och det blir svårare när andra inte gör det. Där ligger nog problemet.

Jag hade hoppats lite på fika med en rätt avlägsen bekant idag. Avlägsen på det viset att vi inte umgåtts mycket och på länge, men när vi väl pratar kan vi avhandla allt. Det hade känts helt rätt för min sinnesstämning (kämpar hårt mot en rätt stark lust att fly) - med honom hade jag kunnat berätta om hur jag mår och ändå hålla en rejäl distans, eller jag hade kunnat välja att låta bli och låta honom prata. Istället blir det en fika med Söt. Inte heller dumt, aldrig dumt. Men inte riktigt vad jag hade behövt här och nu.
Nu måste jag klä på mig och åka in till stan.