Jag är så galet känslig. Vi ligger i soffan och tittar på friidrott. Den vanliga positionen med honom bakom mig med armarna om. Jag joxar med något och slår min axel i hans haka så tänderna slås ihop. Det gör ont på honom och jag säger "förlåt förlåt" och tar instinktivt upp händerna för att lägga om, trösta, göra bra (sådär som man gör). Men han har ont och drar sig undan, fräser och säger "lägg ner!".
Allt är över på två röda. Och jag förstår självklart att han fräser för att det gjorde ont, och att det inte är av elakhet, men jag blir ändå helt kall och stel och gråtfärdig och måste vända mig bort.
Sen pratar vi om det och jag berättar hur det är och jag VET ju att han inte blev arg på mig men resten av kvällen mår jag bara illa av ångest. Jag klarar verkligen inte minsta lilla ovänliga uttryck.
Herregud.
Annars är det bra, det går bra. Lite sömnigt, och vi har slutat gå och lägga oss samtidigt men det är bara bra för ingen mår i längden bra av att anpassa bort basala rutiner som sömn och mat. Och jag somnar ändå där i sängen medans han sitter och datar.
Och om två veckor är vi i Paris. Romantisk kliché, javisst. Men what the hell.