Barn och sömn *gaaah*

Något av det svåraste med föräldraskapet för mig är det här med SÖMN. Barnens sömn som småbarn. Vi har alltid haft det knöligt med barnens sömn, på det viset att de gärna är vakna länge och svåra att natta. När de väl sover, så sover de dock oftast bra.

Nu är vi i gränslandet mellan att sova på dagen och att inte sova på dagen, med den lille gossen på drygt två år. Får han sova på dagen är han gärna vaken jättelänge på kvällen alternativt vaknar mitt i natten och vill gå upp. Och får han INTE sova på dagen så är han superseg och trött på kvällen istället. Vi har aldrig kört några speciella sömnmetoder och har alltid varit ganska laidback, men nu har det börjat en sån här skitjobbig helvetesperiod igen. Lillegossen somnade bra vid halv nio, sen vaknade han vid halv ett och ville gå upp. Min man gick in till honom, själv låg jag kvar och försökte sova, men det går ju inte. Gossen skriker som en stucken gris, hysteriskt, tårarna spruter, han babblar långa haranger om att gå ner, se på tv, gå till köket, och så vidare. Vi har lärt oss att det blir INTE bättre av att ta upp honom ur sängen så strategin är på något vis att försöka sitta bredvid och bara visa att vi finns där, men igår var det stört omöjligt. Gossen skrek, jag låg i rummet intill och hade grav ångest, men samtidigt är jag inte den superlugna milda morsan som tål hur mycket som helst, utan jag blir superstressad, så det ÄR bättre om min man tar nätterna. Men till slut stod jag inte ut, på natten är man ganska irrationell så jag irriterade mig på hur mannen betedde sig och vad han sa, jag gick in och bytte av, försökte lugna ner pojken men det GICK verkligen inte, så till slut svämmade mitt hjärta över och jag grät nästan själv så jag plockade upp honom ur sängen, gick omkring med honom i famnen. Han ville ändå inte lugna ner sig utan var totalt uppe i varv och både stressad och ledsen. Förmodligen för många intryck under dagen med ögonläkarbesök och dåliga rutiner gällande både mat och sömn (som det lätt blir efter semestrar...).

Till slut öppnade jag fönstret i hans rum och slog mig ner framför fönstret med honom i famnen. Sval skön luft strömmade in och på den ljusgrå natthimlen syntes då och då blixtar och avlägset åskmuller hördes. Vi småpratade tyst tyst om vattenpölar och farmors hus och flaggstången. I den svala luften började han slappna av, själv fick jag träningsvärk i överarmarna av att hålla om honom men för honom var det nog skönt och mysigt. Till slut somnade han och jag lade försiktigt ner honom på sängen där vi satt, men då vaknade han förstås och drog igång samma förtvivlade gråt igen och mitt i all gråt långa haranger med en positiv knorr på slutet, liksom "kom nu mamma, går ner för trappen, ja det gör vi?!"

Då bytte vi IGEN så att min man fick ta honom, de gick ner och läste en barbapapa-bok sjuttio gånger så somnade han till slut.

Det är så enormt svårt och jobbigt, vi känner många som bara säger gonatt och lägger ner barnen, sen sover de, men det går verkligen inte här. Inte på något vis. Och det är ju inte bra att låta dem styra heller men det går emot alla känslor och förnuftet att låta ett litet barn gråta sig alldeles förstörd i en säng, även om man står bredvid och ÄR DÄR.

Hemligheten när det gäller den yngsta är nog helt enkelt att ta bort mitt-på-dagen-vilan och det är ju en jobbig period, jag vet det. Men jag tycker så synd om honom, allt ska ske på en gång. Dagisstart, glasögon, slut på dagvila. Lille killen som ju är ganska tålig men nu är det många saker på en gång.

Svårt svårt. Men nu är han glad och ute och åker på sin lilla leksakstraktor i trädgården.

Lång harang som är totalt ointressant för alla som själva inte har barn med sömnstrul, antar jag, men det bjuder jag på. Häpp.

Och igår åskade det hela kvällen, medan vi drack irish coffee, åt choklad och tittade på det absolut sista avsnittet av Six Feet Under. Snyft.