På jobbet är det lugnt och tyst och ganska tråkigt. Jag är trött (ovanligt...) och har en mängd onda blåsor på ett ställe i munnen. Om ungefär en kvart får jag sluta och ska ta tunnelbanans röda linje hem till mannen. Jag ska ta en vända in på Ica och köpa yoghurt och frukt och någonting att äta till middag och sen går jag uppförsbacken hem till honom. Han kommer inte vara hemma (för han jobbar ett par timmar till) men den lilla grå katten möter mig nog i dörren. Sedan ska jag vegetera hela kvällen är planen. Jag behöver vegetera.
Sista dagarna har varit bra, men lite för mycket socialiserande med människor som inte är mina vänner eller min familj utan mannens. Det är inget fel på dem alls, men det är ändå jobbigt med människor som jag inte vet var jag har. Jag blir inte Tori. Jag blir flickvännen. Jag behöver få vara Tori lite mer än så här.
På sistone har jag fått mer och mer anledning att börja fundera på det här med klass. Ganska länge tyckte jag att det var helt oviktigt. Sedan läste jag "Klass - är du fin nog" av Anneli Jordahl och blev helt rörd av hennes beskrivning av sin mamma som hade rötter i djupaste arbetarklass. Och jag kände igen mig så mycket. Och nu blir det tydligare och tydligare; nog har mina föräldrar det bra ställt och åtminstone min mamma har utbildning och bra jobb. Men rötterna, de är arbetarrötter. Mina föräldrar är arbetarbarn, bondbarn, med allt som följer med. Man ska inte förhäva sig, man ska inte tro att man är något. Man ska inte konsumera utöver sin förmåga, man ska klara sig själv och det är viktigare att saker är praktiska än att de är snygga. Hel och ren och arbeta för mödan, helt enkelt. Och det finns en sådan stor trygghet i det. Mannens släkt är inte alls något överklass, men steg kanske över klassklyftan någon generation tidigare. De har utbildningar, bra jobb, de äger sina boenden, det finns en större framåtanda. Det handlar mer om att äga, om att visa upp, om att vara framgånsrik.
Nu generaliserar jag förstås. Och är därmed kanske inte helt rättvis. Jag är prylgalen och konsumerar mer än jag borde, och inte är hans familj sådana utpräglade kapitalister som det låter härovanför. Men det var en aha-upplevelse att jag känner mig så otrygg i den miljön. Jag är också ett arbetarbarn, liksom mina föräldrar (så akademiker jag är), och jag kommer alltid att vara det. Och det är fint.
Och så är jag kär. Det är ännu finare.