Jag tänker på

konstiga saker.

När vi spelade yatzy häromdagen var jag tvungen att berätta om min tungvrickning när jag ska säga "kåk hus och torn" när det är jag som för protokoll, jag måste tänka mig för att så att det inte blir "kuk hås och torn", när jag sa det frustade min mamma till av skratt så jag var tvungen att fortsätta med "brickflickan Britta" som är en Mora Träsk-låt, jag måste verkligen anstränga mig för att få det rätt och inte till något annat, försök själva så får ni se.

och så funderar jag på en sak till: äter inte veganer ofta sojakorv? Jag har tänkt köpa sojakorv flera gånger men när jag har lusläst ingredienslistan har jag upptäckt äggvita på varenda sojakorvsförpackning jag har hittat och då går det ju inte eftersom jag har en äggallergisk son. Och veganer äter ju inte ägg.

Sen vet jag inte om jag tänker på något mer konstigt. Eller jo, det gör jag ju hela tiden men det är inget att skriva om.

Idag var vi på besök i de södra delarna av landskapet och på väg hem stannade vi på Lidl och köpte mat, sen hittade vi en underbar liten pärla till park, i utkanten av den lilla småstan, på en höjd, med bara susande tallar och björkar runt om. Det var en gammal boplats från järnåldern och nu såg parken ut att vara orörd sen femtitalet. Det var befriande att vara på en plats som inte på något vis röjde vilket årtionde vi lever i. Det var bara suset i träden, barnen som lekte på de gamla gungorna, och jag som läste på någon gammal skylt om boplatsen och utgrävningarna som ägde rum på 20-talet. Jag stod och tittade på resterna av en byggnad från järnåldern och försökte föreställa mig de små människorna som bodde och levde där och då, med krumma ryggar (naturligtvis) och smutsiga ansikten, skinnkläder och så vidare. Blabla. Vad tänkte de, vad sa de, vad gjorde de? Mjölkade sina kor och sådde grödor på små fält såklart. Jag vet. Men därutöver?

Våra gäster har åkt och huset är så tomt det nu kan bli med mig själv och mina tre killar kvar. Den äldste vill innerligt köpa en husvagn och jag är fan böjd att hålla med honom.

Vi pratar en del om konsumtion och att försöka upprätthålla någon standard fast man inte har råd. Exempel om man bor i större städer; ens småbarn ska helst ha Polarn&Pyret-kläder fast ännu hellre Moloch Katvig, det ska vara äkta Converse fast Obs kopior duger lika bra på fötter som inte ens kan gå.
Jag funderar på det ibland, alla som studerar/är arbetslösa/osv som har råd med i-pods och allt BALLT, själv har jag en billig okänd mp3-spelare och den duger fint, jag skulle aldrig ha råd med en i-pod. (Även om jag gärna hade velat, såklart) .Och det gäller fler saker fast jag inte kommer på några bra exempel nu men dyra jeans och väskor och sånt, med en medioker lön eller bara studiebidrag. Hur går det ihop? De flesta av våra vänner har dyra fina bilar och hemmabiosystem och platt tv och sånt, den dyraste elektroniska varan vi har köpt är en tv som kostade 3500 kr för två år sen och vår bil är askass och billig. Fast det är skönt. Jag undrar bara hur alla får ihop det - tar de lån?