Det blev varken svenskt eller engelskt bad. Fast det var härligt ändå. Efter sammanstrålningen på den utvalda mötesplatsen åkte vi vidare tillsammans. Målet var en strand där man kunde bada, men eftersom ingen av oss var så bevandrad i just det där området så fick vi först köra omkring ett bra tag; missade små skyltar och körde berg- och dalbanekörning på de smala serpentinvägarna. Efter ett tag visste vi dock vart vi ville, och då var det bara att bege sig av dit. Väl framme var vi inte direkt ensamma (tänk att det kan vara så mycket folk på ett så litet ställe), varpå vi började en smärre vandring längs den klippiga stranden tills vi hittade en klippa som var ämnad för bara oss. Där slog vi oss ned för att lyssna på havet och betrakta molnen som svävade förbi ovanför oss. På något sätt så kravfritt och jag kände att jag skulle kunna ligga där nästan hur länge som helst. Doppade fötterna i havet, men det var alldeles för kallt för att bada i då.
Timmarna sprang iväg, som de alltid gör när vi spenderar dem tillsammans, och det var dags att bege sig hemåt igen. Först dock lite fika när vi nått civilisationen igen, och därefter resan tillbaka till den ursprungliga möteplatsen.
Det är så mycket jag vill säga, men av någon anledning får jag det inte ur mig. Jag vet åtminstone vad ett av hindren är, men för övrigt tror jag bara att jag är rädd för det som jag kanske skulle kunna få som svar. Fast mest tror jag att det är hjärnspöken jag brottas med.
Jo, och så har jag ju sett Pirates of the Caribbean II. Blev lite förtjust i Jack Sparrow.