jävlajävlaskit

jag sitter här och skakar, och väntar på ett svar från han som skickade mejlet.

Klart jag misstänkte det. Alla sms han inte talat om vem de är ifrån (det brukar han alltid). Alla små skitsaker som plötsligt irriterat honom. Alla saker jag hört bli osagda dag ut och dag in. Saker jag läst mellan raderna när jag snokat lite. Klart jag misstänkte. Klart min magkänsla sa nåt.
Och klar jag inte ville tro.
Vill inte tro.

Jag vet ingenting om vem det är. Den enda jag hade några misstankar om innan, om än vaga, är en vän till syrran men jag har uppfattat det som att hon är ensamstående.
Jag vet inget om hur han vet vem jag är, hur han hittade min mejladress.

Och jag vet inte vem jag ska vända mig till.
Vem ringer man och storgråter till mitt i natten en fredag?
Syrran som just åkt upp från Växjö till Sthlm och säkerligen sover sött med sin familj i huset de ska vakta några veckor? Jag misstänker att hon visste nåt om det här - hon och Erik är ju vänner. Om så är fallet vet jag inte hur jag kommer ställa mig till det faktum att hon inte sagt nåt. Jag tror att jag kommer ha svårt att förlåta henne.
Jag skickade några sms åt olika håll - och skickade vidare det där mejlet till syrran med en fråga om hon visste nåt.
Och jag testade att ringa eriks bägge telefoner.
Avstängda. Vilket förvisso skulle stämma med landet-historien - det är ingen täckning där.
Kan han inte svara på mitt mejl snart?

Jag har lust att göra en "jag". Jag vill trasha alla saker som betyder nåt för honom. Radioapparaterna, den fina skinnrocken, hela garderoben, alla saker i badrummet, hela jävla lägenheten.
Men mest av allt vill jag skära mig. Jag vill att det ska synas utanpå hur ont det gör i mig.

Och allra allra längst in snurrar tanken att jag förtjänar det, att det var dags för mig att få igen för vad jag gjorde mot David.
Det här är inte mer än rätt åt mig.