Sömnlös och grinig

Nyss vaknade jag när Erik gick och lade sig, och i behov av sömn som jag är och svårt att somna på kvällarna/nätterna som jag har blev jag rätt grinig och frågade om det verkligen är nödvändigt att tända lampan rakt i ansiktet på mig (som lampan sitter lyder frågan egentligen om det är nödvändigt att tända den. Det är det visst. Och jag har ingen aning om hur lampan skulle hängas för att inte lysa tillräckligt för att väcka mig, utom typ nere på golvet, under sängkanten... och där gör den inte så stor nytta) och sätta sig på sängkanten så att hela sängen gungar.
Allt jag EGENTLIGEN ville ha - och gnäll är nog inte rätt väg för det, men jag tycker att det är sånt man får förstå av nån som blivit väckt mitt i natten - är en enkel och uppriktig ursäkt.
"Förlåt, det var inte meningen att väcka dig" typ. Men inte ens efter att jag bett om ursäkt för att jag var grinig fick jag nån, och jag önskar verkligen att jag vid det laget inte hade vaknat till tillräckligt för att notera att jag inte fått nån.
När Erik lagt sig innan mig smyger jag in i sovrummet för att inte väcka honom (vilket egentligen är rätt onödigt eftersom han sover som en död, men jag har en rätt djupt rotad respekt för människors sömn, som jag just börjar tro inte är så självklar och allmänmänsklig som jag tagit den för) och uppriktigt sagt är det sårande att inte bemötas av samma respekt, eller förståelse för att jag blir sur. Jag försöker försöker FÖRSÖKER att inte dra stora växlar på det (en enskild händelse behöver inte betyda mer än att just det just där och då inte är lika viktigt för den andre som för mig själv) men med alla andra omständigheter är det svårt och nu tänker jag öppet erkänna något som ligger rätt långt bak i min själ och skaver:

Jag önskar att jag kunde låta bli att älska honom.
Allt skulle vara så mycket enklare då.
(och det är mkt möjligt att jag kommer ångra det här inlägget imorgon när jag fått sova, men so be it)