Oookej. Med risk för att bli tjatig, det här går ju inte. Jag förstod (?) att det skulle bli jobbigt att komma hem men att det skulle bli riktigt såhär...?
Innan jag åkte hit var jag glad, och lite pirrig. Jag hade haft det sjukt stressigt i ett par veckor, men mådde ju jämförvis bra ändå. Och det tog inte mer än ett dygn här innan det gamla mantrat "jagvilldöjagvilldöjagvilldö" dök upp i hjärnan igen. Hej kära mantra, jag har inte saknat dig (och nej jag vill INTE dö, det där är bara en jäkla.... reflex).
Och allting som var roligt och lite spännande och hanterbart oförutsägbart är nu bara sådär...... NOJIGT. Jag blir rädd att jag hör av mig för mycket och så när jag inte får svar blir jag nojig att jag skrämmer bort av att vara för på och så, och så, och så....
Det är inte bra. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det. Blöh.
Nu ska jag gå och duscha.