Well... så kommer det ikapp mig då. Det här att det kan bli förbaskat jobbigt att komma hem och vara där och att undvika att gå tillbaka i gamla mönster och roller och som får mig att återvända till verkligheten trasig och oförstående.
Och det här att det alltid är jobbigt med osäkerhet och att jag vill veta, inte vänta. Och att jag mest bara vill ligga på den där soffan inkapslad i den där famnen. Faktiskt. Det är famnen som gör den stora skillnaden. Och varma händer på min rygg.
Och det här blir en hemlig text fast jag inte säger något egentligen, bara för att det känns som att jag jinxar om jag gör den offentlig.
Jag koncentrerar mig på en kattunge och två barn som väntar på mig. Och på de saker han sa och gjorde som pekar på att jag inte ses som ett casual one nighter. För jag orkar inte vara det fler gånger (när jag vill något annat och mer).
Jag vill bli behållen. Behåll mig.
/(Eller, äh, nu är jag hemma och vad spelar det för roll? Go public med alla tankar)