Hela dagen har jag klappat katt och klappat katt och klappat katt. Och så blev klockan tre och in i lägenheten kom en otäck tant, och eftersom kissen fattade att något var på gång och vägrade komma fram under sängen fick vi rumstera om och lirka lite. Och sen satt hon i min famn och jag pussade lite på henne och hon satt stilla. Men när den läskiga tanten närmade sig vred hon sig i famnen på mig. Och sen buren, och sen bilen. Och sen jag som gick tillbaka till lägenheten och finner den så ödsligt förbaskat tom. I fyra månader har det funnits en liten plutta här hela tiden. Och nu gör det inte det. Vad jag än gör så fattas närvaron av kissen.
Någon säger att det nog är mer synd om mig än om henne. Men sen tänker jag på henne i sitt nya, åter tillfälliga, hem, och jag vet att hon är rädd och skygg istället för fin och gosig, och det är JAG som har satt henne i den situationen. Mitt hjärta brister och jag gråter och gråter.
Jag visste att jag skulle bli ledsen när hon flyttade men inte riktigt såhär ledsen....