Den bra saken är våren. Det är varmt (! idag hade jag korta byxor och bara ben och låg på gräset på lunchrasten). Det är små små gröna blad på träden. Det är ljust. Jag är inte pollenallergisk. Igår gick jag hem från bion och det var ljumt och vackert och fint och det gör mig lugn och glad.
Annars kastas jag så hårt mellan glädje och förtvivlan. Jag är inte van vid just de kasten. Jag är van vid att kastas mellan okej och förtvivlan. Missförstå mig inte, jag är tacksam för att ändå få känna mig glad emellanåt. Det hjälper. Men det är ju längre ner.
Touch:en av action i mitt liv är så väldigt liten egentligen, men det är som att jag är van vid fullständig smaklöshet och bara jämna plågor att bara det här lilla får mig att bli helt knas. Eller så är det av någon annan anledning, jag har varit så här hela livet. Kaos går inte.
Jag skulle ha träffat en vän ikväll. Men efter en lång skoldag och efter en lång vecka bara orkar jag inte. Jag känner hur trött jag är, och hur lätt jag har att falla in i destruktiva tankar och mönster och jag måste vila vila vila. Det dåliga samvetet jag ändå får beror på att jag inte är säker på att det är vila jag måste. Jag kanske bara lurar mig själv? Jag kanske hade mått bättre om jag tvingat mig de få metrarna hem till min vän, eller till kören, eller till allt som jag tenderar att ställa in för att jag inte tycker att jag orkar. För ibland är det ju så, jag tar mig iväg och det visar sig bli okej ändå.
Jag fattar inte jag orkar inte jag ältar och ältar.
Och just nu önskar jag att det fanns någon som höll om mig och bara fanns. Vafan.