Tittar efter uppdateringar på alla dagböcker och bloggar jag följer för jag vill att någon ska skriva om det jag känner så att jag slipper skriva om det själv. För jag vill inte göra det riktigt, offentligt. Men det snurrar snurrar snurrar ju. Glad var jag, är jag, och lever i min lilla fantasibubbla i huvudet där sådant som hade "aldrig"-stämpel på sig nyss plötsligt har fått "kanske"-stämpel och det är inte för att för mig själv giltiggöra handlingar utan för att jag så gärna vill spara och bevara och alltid ha tillgång till pirr, hudmothud och yrsel (av den bra sorten). Jag tappar tanken och vill bara ha känslan. Det förvirrar och jag kan inte riktigt hantera mig så plötsligt har jag visst lika nära ner som upp.
Vägen är oväntat nog inte särskilt lång mellan pirret och avgrundsångesten. Jag tror till och med att de bor i samma rum.
Inatt hade jag ännu en sådan där dröm när jag plötsligt "mindes" någonting som har hänt (fast det inte har det). Den här gången var det en brand i barndomshemmet och stackars skadade katter. Och i drömmen är det en aha-upplevelse och varje gång så FATTAR jag inte hur jag kunde glömma en så stor sak. Och sen vaknar jag och måste verkligen övertala mig själv, hela dagen, om att det inte har hänt.
Nu tänkte jag skriva något om min nya mascara, men spela roll.