Fear no evil

Dagarna ramlar på och det mesta känns lite jobbigt. Att uppdatera folk omkring mig på vad som har hänt sen sist med gräsallergi och yada-yada känns också jobbigt. Och något som också är jobbigt är att ALLA ska ha husdjur. I grunden gillar jag djur men nu har jag mest kommit att förknippa dem med att må dåligt så jag tycker att hundar är hur äckliga som helst, för när jag känner hundlukt vet jag ju att jag kommer att få klåda och astma inom en snar framtid. Därför tycker jag att hundar (och katter) är äckel-päckel. De är fina att se på men jag vill inte klappa. Och jag vill inte vara i samma hus som dem.
Det här är lite problematiskt eftersom min kära bror har en hund. De bor långt bort, så långt att man inte kan hälsa på över dagen. Och om vi åker dit och hyr en stuga nära - vi kan nog knappast vara inne i deras hus ändå, ens en timme dagtid, alltså det GÅR men priset blir ju ganska högt, med astma och allergi och utslag. Jag tror inte att folk förstår detta, de tror att man klarar sig bara man inte sover där djuret finns eller låter bli att klappa det.

Men jag tycker att det borde vara något mer än astma. Har så jävla ont i bröstet och ibland även bak i ryggen. Det kommer och går men inte enligt något synbart mönster så jag vet inte. Jag orkar heller inte ringa vårdcentralen igen, det känns som om man bara duger om man har något konkret, som ett benbrott eller en ögoninflammation. Jag orkar inte. Såhär är läget alltså. Hjärtklappning nästan jämt och så värk i kroppen.
Rädsla för gården och allergierna förstås. Men vi har pratat, min man och jag, och är helt eniga om saker och ting. Det känns skönt. Och det värsta som kan hända i allergiväg, det är ju att vi måste flytta härifrån eller lägga ner rubbet. Tittar man lite närmare på det scenariot är inte det världens hemskaste heller. Det viktigaste är att vi kan hålla ihop.

Ibland snuddar jag vid tanken på att det kan vara något annat, smärtan alltså. Något hemskt. Tidigare har sånt tänk kring sjukdomar varit som en besvärjelse; jag nojar mig för det värsta men det ÄR aldrig det värsta.
Nu hjälper det kanske inte att noja. Så rosenröd och söt är inte världen, inte livet. Det KAN vara just det jobbiga och läskiga som man nojar sig över. Allt kan vara sant. Just because you're paranoid, it doesn't mean they're not after you.

Jag känner mig som en dålig mamma, steker ica-köttbullar, kokar makaroner, låter barnen se på film nästan hur mycket de vill. Bråkar med barnen och har barnvakt alltför ofta.

Helst vill jag ligga och päsa i en säng i flera dagar. Och att sjukhusets vd kommer med honungsröst och sätter sig vid sängkanten och säger att jag får träffa den ALLRA bästa läkaren som absolut ska hjälpa mig. Och det garanterar han, för annars får jag stämma sjukhuset på 100 miljoner kronor. Och med de pengarna kan jag flytta till... Spanien?

Fryser som fan, fast jag inte tror att jag spänner mig. Jag tror att jag ringer min man och ber honom köpa öl. Öl är bra och avslappnande.
Yeye. Vi säger väl så. Bla bla bla tråk tråk.