Kära kära älskling

Jag sitter i vårt vardagsrum och halvglor ut genom fönstret som vetter mot gårdsplanen. Det är regnigt och disigt, helgrått. Då dyker plötsligt min man upp där ute. Iförd blålila overall och en ful keps. Han hänger upp en sladdvinda på en spik på väggen och knatar sen vidare i regnet, mot traktorn, som han vant och lätt hoppar upp i.

Och jag känner det så ruskigt starkt, att jag VILL att han ska få vara lantbrukare, jag vill att han ska få vara här på sin gård. Gården där han känner till varje spik, där han rör sig vant och där han kan allting. Hans jobb är en del av hans identitet, hans liv. Jag vill verkligen inte att han ska mista den. Min vackra goda tidsoptimistiska karl som kan vara både tankspridd och slarvig, men på gården är han kung och den sidan av honom är en stor anledning till varför jag blev kär i honom. Ansvaret, yrkesrollen, hela identiteten. Alla hans nerver och muskler är kopplade till gården, till fysiskt arbete, till namn på täkter och ängar, konamn och konummer, elektricitet, murarbete, snickerier.

Och efter pliktfyllda arbetsdagar kan han koppla av, dra på sig sina punk-Lee-jeans, dra vax genom det nyss kepsplatta håret och bli Någon Annan. Det enda som avslöjar är möjligen de arbetsvalkiga breda händerna. Och de sjuuukt snygga benen som jag alltid har varit så svag för.

Och jag älskar alla sidorna, så vanvettigt mycket att den här sitsen vi nu sitter i känns ofantligt jobbig. Jag är beredd att ta till Gudstro, spåtanter, mystisk hälsokost. Jag själv kan gå med på att aldrig någonsin mer sätta min fot i lagården, men jag önskar så att min älskade får fortsätta på det vis han önskar. Jag vet att han väljer mig framför alla djur och traktorer i världen, jag känner det starkt, men jag önskar att han slipper välja överhuvudtaget.

Men det viktigaste är Han och Jag och våra fantastiska barn. Jojo, så är det. Ingen astma eller allergi i världen kan ändra på det.