Tänk att ha ett kött i bilen

Såhär i efterhand tycks alltid våra dagar vara ganska... brokiga. Men där och då, när vi står i händelsernas mitt, känns det mest jobbigt och besvärligt.
Here we go: (varning: läs inte om du inte vill läsa om kötthantering, barn och allmänt tråk)
Idag efter dagislämning for min man till slakteriet för att hämta lite benrester som var kvar från tjuren som slaktades (nödslakt pga att den hade brutit benet).

Sen for han till skogen för att jobba. Jag och lillknösen sov ju och vaknade av att mannens mobil ringde. Alltså; han hade glömt den. Vi hade bestämt att han skulle komma hem i lagom tid till dagishämtning så jag väntade ju lugnt och fint. Men så började klockan bli ganska mycket och jag började noja lite. Ingen skymt av mannen, och mobilen hade han ju inte med sig. Att ens man är i skogen själv utan mobil är inte så roligt alls, jag började tänka "oh shit nu har han råkat såga ner ett träd över sig" och så var det samtidigt dagishämtningsdags ju så jag drog på lillpojken hans kläder och vi satte oss i bilen. När jag backade ut från gården så såg jag något som såg konstigt ut i backspegeln, bak i kombiutrymmet. "vad fan är det där?" tänkte jag och sen kom jag på att det var ben. Stora jävla rygg- och revben, alltså rubbet, med lite köttrester på. Och det var STORA mängder som stack upp och syntes väl även utifrån. Mannen hade glömt att ta ut det ur bilen...
Då fick jag ångest och tänkte att det vore pinsamt att åka till dagis med massor av kött i bagaget. Men å andra sidan var det säkert jättetungt och jag var redan försenad.

På vägen till dagis åkte jag in på ett par sidovägar för att leta efter mannen men jag såg honom aldrig. Så där satt jag med råångest och oro över min man, och så fort jag slängde en blick i backspegeln såg jag alla dessa köttben. Jag var adrenalinstinn som tusan och hela tiden balanserade jag mellan att börja storlipa och att börja fnittra. Det var både och hela tiden fast inget bröt riktigt ut. Bara att jag slog handen för munnen ett par gånger när jag tänkte på hur det skulle se ut på dagis när alla barn skulle stå med vidöppna munnar längs staketet och se in i vår bil.

Riktigt så blev det ju inte. Men när jag hämtade sonen och han stod brevid mig medan jag låste upp bilen, fick han SÅKLART syn på benen och undrade vad det var. Jag förklarade så gott jag kunde och berättade om tjuren som brutit benet. Då blev det ett lätt litet trauma för barnet och han grät i fem minuter och jag tröstade så gott jag kunde. När vi äntligen skulle åka hem fick jag inte igång bil-fan. Fast det gick sen, efter några minuters svettande. Vid det laget var fyraåringens sorg över och han var mest intresserad, inte ledsen. "Var är tjur-döskallen då? Kan jag få se den?" frågade han.

Hemma, pillade med bilen, förmodligen ett glapp i tändningen IGEN. Men vi kom i alla fall iväg till min mans syster vilket var målet. Där fick jag låna hennes proffsiga digitalsystemkamera så att jag har något bra att använda när jag ska iväg och göra mitt reportage. På vägen hem därifrån ringde en granne, "ni har gården full av kor". Ångest och vånda. Svårt att förklara den sjuka oron man känner. Det finns så mycket som kan hända, men vi försökte hålla oss coola och under färden ringde grannen ett par gånger till och rapporterade, han hade lyckats få in våra kor till slut. Sköööönt.

Som sagt. Det blir lite Åsa-Nisse-buskis över dagarna ibland. Vi har så skitmånga motgångar ibland, allt strular, nu alltså bilen utöver allt annat. Det gäller att inte bli knäckt. Ibland tror jag att vi har en illsinnad hustomte på gården, en som förstör bilen och tar sönder hagar så att djuren rymmer.

Efter allt tok lagade jag vegan-stroganoff och sen lyckades jag lägga barnen lagom till att CityAkuten började så kvällen avslutades fint. Och så har jag och Flake med gemensamma ansträngningar slängt in en stor köttbit i ugnen efter att ha brynt den lite först. Vi improviserade hejvilt och slängde ner persilja och vitlök i pannan. Nu står den i ugnen. finfint.