För sortering...

Jag var till Uppsala igår och träffade Paula, som så klart frågade hur det är med mig. Paula känner även hon Erik sen många år tillbaka, och har en något annan bild av honom än vad systerskapet har. När jag kom hem igår lyckades jag definiera skillnaden till att jag tror att Ulrika ser den Erik som han vill vara och säger sig vara. Paula som har sett honom i betydligt fler sociala situationer under en längre tid slutade snabbt lyssna och tro på vad han säger och har valt att se till den Erik han ÄR, som ofta går stick i stäv med den bild han själv har av hur han funkar.

Som så mkt annat var det nog både nyttigt och jobbigt.

Det är ju den där Erik som Ulrika ser och speglar som jag blev kär i. Och den som Paula ser som jag är rädd för, eller åtminstone inte känner mig trygg ihop med. När jag berättat för Ulrika om hur jag uppfattar saker har jag uppfattat hennes tolkning i stort som att jag reagerar som jag gör på det erik säger för att jag har den känslomässiga ryggsäck som jag har. Och det köper jag - i viss grad. Men allt handlar inte om MIG och hur jag uppfattar saker. Och att prata med Paula bekräftade den andra sidan av situationen. Att Erik är jävligt duktig på att få folk att känna sig små och värdelösa. Att inget nånsin är hans fel utan det alltid finns nån annan att skylla på (och alla andra är idioter i olika grader). Att han har en helt annan bild av sig själv och graden av sin självinsikt än vad verkligheten visar. Att han kan vara väldigt snäll och hjälpsam men plötsligt uppvisa total avsaknad av empati och fingertoppskänsla. Och något jag klart anat: han pratar inte bara skit om sina exflickvänner, utan kan sitta och ondgöra sig över hur dumma i huvudet de är när han är ihop med dem - och har, om än för läääänge sen, gjort så om mig med Paula. Tackar tackar. Men visst, jag kan spy galla över honom med. Jag skulle däremot inte välja att göra det till någon som umgås med oss bägge (förrutom att jag ju möjligen gjorde det igår då... *host* Jaja).

Jag berättade om hur han kan stå och bara fortsätta skälla på mig när jag blir liten och rädd och bara gråter (som om jag vore vidare mottaglig just då?). Sen vet jag att han gnäller över att jag gråter för mycket - jag är ju ändå vuxen! - och tycker att jag koketterar med det snarare än att göra nåt åt det, när jag säger att det bara är sån jag är, jag gråter vare sig jag är ledsen eller arg... tyvärr. Men fan om jag koketterar med det! Jag förklarar bara att det är sån jag är, jag ursäktar mig inte med det. *morr*

Jag berättade om min insikt att vi hela tiden misstolkat varandra när det kommer till att ta initiativ, och att han inte tyckte att det var nån stor grej som berörde honom eftersom det var JAG som måste ändra på mig och bli tydligare.

Jag berättade om - fasen. Jag har glömt allt jag sa, som jag tänkte att jag måste lägga på minnet. *skakar om minnesburken rejält*

Jo, jag berättade om hur han alltid slingrar sig och kommer med ursäkter när jag kritiserar nåt han gör - trots att han säger att jag måste berätta sånt för att jag annars berövar honom möjligheten att ändra sig. Säger jag att han inte bekräftar mig tillräckligt (jag är trött på att GISSA mig till att saker han gör betyder att han älskar mig) säger han att alla killar är såna, "fråga vilken tjej som helst!". När jag häromkvällen ifrågasatte varför han kom in i sovrummet när jag lagt mig, tände lampan trots att jag flera gånger sagt att jag inte vill ha en taklampa rakt i ansiktet när jag nästan sover, och frågade mig om laddaren (som om jag ens skulle veta vilken laddare, när jag nästan somnat) låg i skåpet när det hade varit så mkt lättare att bara KOLLA i skåpet som dessutom står i vardagsrummet, där han var, så blev svaret att han var trött och jag inte hade monopol på att inte tänka när jag var trött. Ett enkelt jävla förlåt hade suttit bättre. Jag hade fått så jävla mycket skit och blivit totalt idiotförklarad om jag hade gjort nåt motsvarande.
Jag har förklarat för erik varför jag lagt ner en skopa i lådan med råttgrönsaker i frysen (jag tycker att det är lättare att dosera och trevligt att inte frysa fingrarna av mig). Då började han argumentera om hur onödigt han tyckte det var för det var ju bara att ta med händerna. Och sen envisades han ett tag med att glömma lägga tillbaks skopan när han lagt upp grönsaker "för det var ju inte nån viktig grej för honom".

Jag berättade om att han - till skillnad från vad han säger - så ofta måste ha rätt, även då det inte finns nåt facit. Att han lägger en massa personlig prestige i att ha rätt när det egentligen bara handlar om att det vi gör idag inte funkar och vi gemensamt måste hitta nåt som bägge kan acceptera. Allt sånt tas emot som personlig kritik och möts av försvar och attack, vilket jag sällan är beredd på (det är f.ö lite intressant att han säger åt mig att inte ta saker som personlig kritik - något jag vet om att jag har svårt att låta bli och faktiskt håller på att lära mig. Ett "fan vad det ser ut i köket" betyder inte nödvändigtvis "varför har du inte städat?" - även om jag lite i smyg faktiskt tror att det GÖR det ibland). Dessutom förväntas jag ju alltid ha åtminstone ett frö av lösning på problemet när jag identifierat det - något jag gång efter annan förklarat att jag inte har, för jag funkar inte i den ordningen.
Men det har han sagt sig acceptera nu - det återstår att se om det håller.

Förresten är det ju mitt fel att han inte längre pratar med mig om sina tankar kring polyskap, kinks och annat, eftersom han inte tycker att jag visar nåt intresse - så han pratar med Ulrika istället. Lite skickligt av mig att exkludera mig själv genom att känna mig exkluderad. Eller nåt. Fan vet.

Jag berättade om hur det känns som att han står tillbakalutad med armarna i kors just nu och ser på hur det går för mig att kämpa med det här.
Hur han inte verkar tycka sig ha något som helst ansvar i det hela.

Jag förstår inte hur man kan höra sin partner berätta att hon inte känner sig trygg i relationen utan att försöka förstå (jag frågade om han minns att jag tagit upp det i vintras - för jag hade glömt det helt om det inte vore för en dagbok jag skrev om det. Och jodå, han minns. Han hade bara väntat på en förklaring men släppt frågan när det aldrig kom nån. Nu har han fått en förklaring men bryr sig inte mer för det, eftersom han tillskrivit mig hela problemet som tolkar saker fel tack vare min ryggsäck...).
Hela den responsen är så främmande och oförståelig för mig att jag inte ens vet hur jag ska hantera den. Alltså har jag inte hanterat den. Än.

Att han aldrig kan bara lyssna och ge bekräftelse på att han har förstått är en annan sak som Paula väl känner igen. Han avbryter gärna med en lång utläggning om hur han funkar och hur lätt det är att lösa problemet man har (och alla andra är implicit dumma som inte fattar hur lätt det är). Att den grejen stör Paula har jag vetat från första början, men det störde inte mig eftersom vi i början var så synkade att det han berättade stämde så bra in på mig med att jag uppfattade det som att han lyssnat in sig på det jag sagt. Men det känner jag inte längre. Jag får slåss för rätten att fungera annorlunda känns det som. Något han självklart inte håller med om eftersom hans egen bild av sig är att han är lyhörd och förstående.
Han säger åt mig att inte tolka det han säger som exkluderande argument. Bara för att en sak är sann betyder det inte att en annan automatiskt är falsk. Men hur kommer det sig då att när han säger att han inte är elak och beräknande och ute efter att såra mig, så utesluter det möjligheten att han ändå gör det?

*pust*

Paula har aldrig förstått hur jag kunnat bli ihop med Erik och sa så klart att det jag berättade igår inte direkt gjorde att hon förstår det bättre.
Det gör inte saken klarare för mig heller.
Sen förstår jag förvisso att det här bara är ena sidan. Att jag å andra sidan uppfattas som lat, slarvig, gnällig och jag vet inte vad (det han hade gnällt om till Paula för länge sen var förresten att jag ställt in nåt i kylen som läckt och han fattade inte hur jag inte kunde märka det och torka upp det. Jag har inget minne av att alls ha hört talas om det så han har väl bara hållt käften och iaktagit och "räknat poäng" i vanlig ordning. Något han förresten förnekar att han gör, HAN har minsann ingen dold agenda. Skitsnack. Han är inte den enda som märker när det finns saker som inte sägs).

Jag vet inte hur jag ska hantera det här. I vilken ände jag ska börja. Om det är nån idé att börja ens - han har aldrig visat sig vidare mottaglig tidigare även om han säger att han är det.
Däremot vet jag att grunden till att jag började stänga av är just den här diskrepansen mellan det han säger och det han gör. Däri ligger min osäkerhet. Att aldrig säkert veta. Att få höra en sak som gör mig trygg, för att sedan mötas av något som gör mig ledsen - och sen få höra att det är jag som misstolkar allt. Jag tror på det till viss grad, men att allt jag räknat upp nu och mer som jag inte kommer på just nu bara skulle vara feltolkningar från min sida tänker jag inte tro på. Det är möjligt att Paula är känslomässigt fucked up på samma sätt som jag, men hon har ändå ett annat perspektiv, och andra har ju oxå sagt att de tycker att Erik är för hård och orättvis mot mig ibland... jag vet inte om det är nån idé att lägga energi på att få honom att se det bara.

Med det här perspektivet kan jag möjligen sluta känna mig så liten och rädd hela tiden, när jag sett att det är den metod han använder, även om han inte ser det själv. Jag vet däremot inte hur jag skulle kunna visa det för honom - och det är ju fullkomligt nödvändigt om något ska kunna bli bättre. Att inte frånta honom möjligheten att faktiskt bättra sig. Men just idag känns det som att det bara vore att slå sig själv i ansiktet för jag VET att det skulle mötas av försvar och bortförklaringar. Jag är inte så upplagd för att slå mig själv just nu (jag drämde visserligen in näven i låret häromdan vilket resulterade i ett välbehövligt ömt blåmärke. Ett steg bättre än att skära sig i alla fall.).

Det känns lite som att slänga en boll mot ett plank som när som helst bara kan vända sig om och gå därifrån, eller nåt. Kanske det är lika bra att bara behålla min boll istället.

(och ja. Som jag sa längre upp - det här är grymt och brutalt enkelsidigt och säkert inte ens vidare rättvist på sina håll. Men det är mina reflektioner och mina tankar och känslor och de är alldeles totalt jävla äkta och riktiga. Sen må de vara helt snedvridna av känslomässiga ryggsäckar, öron som hör snett och jag vet inte vad. Lik förbannat är det den utgångspunkt där jag står just nu. Med en jävla boll i handen. Villrådig och med gråt i magen.)