Morgongråt

Tittar insikterna fram i takt med att snön försvinner eller nåt, tro? Det verkar vara så mkt sånt runtikring just nu... kanske vi människor passar på att växa lite i vårsolen?

Min kropp, eller om det är min hjärna, kämpar fortfarande emot en hel del. Jag är utmattad och orkar bara inte ta tag i saker just nu, även om det behövs. Dessutom är Erik minst lika utmattad och slut han, och jag vill inte ta av hans energi när han behöver den själv. Även om jag känner att vårat VI skulle behöva en del av vår obefintliga energi. Och JAG behöver bekräftelse på att vi vill åt samma håll, vilket det nu är, men jag vågar inte be om den utan vill bara springa och gömma mig igen och så gråter jag både för att jag är rädd och för att jag vill fly och så blir allt bara jättejobbigt (och jag vill fly ännu mer).

Jag vet att jag måste hitta en balans i mig själv innan jag kan stå stadigt i tillvaron i övrigt. Jag har börjat hantera det faktum att jag förträngt alla känslor i många månader och bestämt mig för att inte hamna där igen. Lik förbannat kan jag inte förmå mig att börja rota i botten av den hinken - det finns ju en ANLEDNING till att jag gjort det. Eller säkert mer än en. En av dem är att jag har en känslomässig ryggsäck som gör att jag känner mig liten och rädd och oduglig - och för att slippa känna mig så har jag stängt av. Jag försöker lära mig att tänka om en massa - saker jag alltid hört snett men egentligen, på nån högre, tankemässig nivå, VET inte stämmer. Ex: Jag dammsög förra helgen, men skippade köket som ändå bara var ett kaos av kartonger och saker som skulle slängas, och fick medhåll av Erik när jag sa att jag hoppar över köket. När han nån dag senare svär över att det är så mycket skit på golvet i köket lyckades jag faktiskt åtminstone NÄSTAN att inte ta det som "Det är ditt fel för att du inte dammsög här" utan bara som ren irritation över att få skräp under fötterna (precis som jag själv tänker när jag är i köket).
Det låter som en liten skitgrej, men i mitt knäppa huvud känns det rätt stort.

Men det finns en massa mer som måste lossna, slängas bort och ersättas med nåt annat. Jag vet inte var jag ska börja och jag är rädd hela tiden och gråter (den där gråten ja. Nu ser jag hur direkt den hänger ihop med lilla rädda kicki och funderar på hur jag ska kunna lyfta fram allt som gör mig liten och rädd och hitta vägar runt det).

I ett försök att ägna mig åt må-bra-saker tänker jag tvinga mig till Uppsala idag. Jag VET att det är en bra sak, men kan för min värld inte känna det just nu. Men det är väl bara att bita ihop och fortsätta sätta en mental fot framför den andra, så jag kommer nånstans nån gång.