These things take forever

Tankarna virvlar runt i huvudet. En sköterska säger till mig "ja, det är ju mycket möjligt att det är lagårdsmiljön du inte tål, även du inte är där själv. Partiklarna finns överallt". Och mina tårar trillar och rinner. Tänk, det är nästan ironiskt. För cirka fyra år sen ville jag verkligen flytta härifrån. Vi hade flera olika planer och de flesta gick ut på att dra från gården. Men saker har ändrats, och nu har jag det precis som jag vill ha det. Nu vill jag för allt i världen bo kvar. Jag vill inte få en förnyad allergidom av en läkare, någon som säger "du kan inte bo där" eller "gör er av med korna". Mitt huvud känns sprängfullt av alla nya tankar, en enorm rädsla. Och jag känner mig klen, och som en sabotör. Som saboterar för sin man, han som lever som han vill. Att sluta vara bonde är inte bara som att byta vilket jobb som helst...
Men min man säger alla de rätta sakerna, förstås. Han flätar sin hand i min och säger att han väljer mig. Tusen gånger och tusen till. Och jag säger dumma saker, att jag förstår om han hellre vill separera, att jag inte vill förstöra hans liv.
Men han har rationella lösningar och javisst, vi får ta det då, om jag får någon hemsk dom.

Kanske typiskt martyrskap. Jag vet inte. Sen stekte jag pannkakor och tog på mig min vigselring fast den är för stor, sen åkte vi på en lång bilutflykt och åt pannkakorna i bilen, parkerade på en busshållplats. Och mp3-spelaren med våra gamla nostalgilåtar spelade.

Ibland hör jag en direktöversättning (?) på det engelska uttrycket "I'm living my dream", jag lever min dröm. Det låter lite konstigt tycker jag. Hursomhelst, för mig känns det som om jag lever i en mardröm nu. Inatt vaknade jag av andnöd och fick raskt ta bricanyl. Jag undrar om jag nånsin får hjälp. Jag vill inte att det här ska hända mig, alltid är det nåt skit med mig, jag är en så KLEN människa och just nu hatar jag det och jag hatar mig själv.