Måndag:
Helgen gick så att säga i inmundigandets tecken. Åt flitigt vitpepparkorn och har än så länge (ta i trä) klarat mig från att insjukna.
Gjorde testet How Evil Are You?:
A bit of evil lurks in your heart, but you hide it well.
In some ways, you are the most dangerous kind of evil.
Jaha. Där ser man.
Att styrketräna verkar inte hjälpa.
Det känns som om jag bär omkring på 100 kilo. Axlarna värker.
Tisdag:
Min högsta önskan just nu: att få gå hem från jobbet. På stört. Nu. Helst nyss. Har ingen som helst motivation. Känner mig totalt oinspirerad, oengagerad, otillräcklig samt allt annat som börjar med o-.
Jag behöver sömn. Och vila. Som vanligt när jag haft en liten tillställning (bara fika den här gången) så laddar jag järnet för att sedan (krasch-)landa igen för att känna på den bittra eftersmaken av att inombords ha jagat upp sig över något som inte ens är värt att jaga upp sig över. Varför kan man inte göra saker och ting normalt och sansat? Varför kan fika inte bara vara lite kaffe, mjölk om jag har det hemma, kanske en kaka? Varför måste det bli ALLT? Skulle de inbjudna vända tvärt i dörren om de fick reda på att det bara skulle bjudas på EN sorts kaka? Nope, tror inte det.
Och sedan allt som jag går och bär omkring på. Inte undra på att jag får ont i axlarna.
Onsdag:
Var hemma. Försökte ladda med energi. Lyckades hyfsat.
Torsdag:
Kommer till jobbet och ser att snälla kollegan skrivit på min dörr att jag kommer tillbaka först på torsdag. Under kollegans meddelande har några av de fantastiska människor som jag jobbar med skrivit: We miss you! Då får jag nästan tårar i ögonen.
Fredag:
Oskrivet blad.