Blåslagen och öm både här och där. Svanskotan, den uttjatade, är som den är och magen gör månatligt svinont och idag klämde jag benet när mitt ben kom ivägen för grannens sits i föreläsningssalen. Fetaste blåmärket. Jag log glatt och sa att det var bara skönt att något tog fokus av det andra. Kind of en bra dag annars, med lite ljus och lite kaffe och skön sömnighet på morgonen. Och jag kom på att det var hemskt längesedan jag kände av pms rent psykiskt. Leve psykofarmakan!
Nu har jag dock mera ont i magen och orkade inte laga mat så jag åt fil till middag också (liksom till frukost...). Jag längtar till natten eftersom sova är det roligaste. Katten sitter på mina fötter och tvättar sig.
I helgen kom jag att tänka på hur viktigt humor är för att jag ska tycka om en person. Efter nästan nio år i samma kör, från och till, insåg jag plötsligt hur humorlösa många är där. Nu kan jag förstå att min humor kan uppfattas som ganska brutal, men jag är lite fascinerad av sådana som faktiskt inte verkar förstå några skämt alls, och som bara klagar på allting, och som liksom bara är.... tråkiga. Och när jag satt i bilen hem och skämtade lite och inte möttes av några reaktioner alls tänkte jag lite längtansfylld på mina bröder och insåg varifrån min humor kommer. Tillsammans med dem fungerar min humor alldeles utmärkt. Vi kan skämta ganska grovt om fullständigt politiskt inkorrekta saker och ingen tror att det betyder att den andra har sådana värderingar. Och mina bröder är lika snabba i tanken som jag och faller in i jargongen utan att någon behöver förklara sig först. Ett av mina starkaste minnen är förresten från mellanstadiet (kanske fyran) när jag drog skämt i skolan som jag hört hemifrån och möttes av tystnad och lyfta ögonbryn för det var förmodligen rätt brutala skämt och jag var ju en tjej och skulle vara tjejig och inte skämta sådär. Argh. Jag vill inte vara tjejig, jag vill ha roligt.
(Bonus-skämt: Vad heter kvinnojourernas spelmanslag? Blåslaget.)