Får jag bara försvinna en stund, tills allting lättat igen? Tills jag har slutat att vilja göra mig illa (igen), tills det inte känns jobbigt att ta beslut.
Och när jag gör som jag ska: blundar och fokuserar på andningen, känner jag all ledsenhet välla fram och jag vågar aldrig låta det slå över. Jag slutar andas och stänger av.
"Är det en riktig psykolog du går till?" frågar klasskamraten. "Är inte det jättelång kö för att få komma dit?". Som vanligt vet jag inte vad jag ska svara och som vanligt fattar jag inte varför just jag.
Äsch.