Sen tittar jag på Cityakuten och ett avsnitt jag faktiskt inte sett tidigare. Det är tragiskt med en kvinna som förlorar man och son i en bilolycka och hon pratar om att hon aldrig trott att hon skulle gifta sig och få barn. Och att hon ibland har fantiserat om att sitta med en god bok och sträcka ut benen och ta det lugnt, och nu kan hon det. Det ligger en sådan smärta i den repliken och jag gråter och tänker på att jag kan läsa böcker och sträcka ut benen hur mycket jag vill och vet inte om jag vill ha det på något annat sätt men ändå verkar jag inse att det är det andra livet som är det Som Är Något Värt. Jag undrar om jag tycker så eller om jag tycker att jag borde tycka så (och ja naturligtvis är det alltid sorgligt när folk dör, men det var inte därför jag grät, tror jag).
Idag fick jag höra att jag verkar blanda ihop tankar och känslor. Nähä? Jag har aldrig kunnat skilja dem åt. Hur vet man?
Och jag kommer på mig själv med att vilja göra mig så illa, fysiskt, att jag hamnar på sjukhuset och en massa människor måste bry sig om mig.
Kissen kommer fram ibland och ligger på min säng men springer och gömmer sig så fort det går någon i trapphuset och hörru kissen, det bor 12 personer i det här trapphuset och det är lyhört. Sådär kan du ju inte hålla på.